Jomenvisst, sörrni. Idag promenixade jag iväg och köpte mig en neti-kanna, dvs en nässköljningskanna. Skall se om det kan hjälpa till att hålla luftrörskatarren borta när vad-det-nu-är-jag-är-allergisk-mot slår ut nu i vår. Antihistamin och nässköljning skall nog fixa biffen.
Jag var lite nervös när jag skulle testa att skölja igenom näsan första gången, ty alla som badat och fått vatten i näsan vet hur det svider. Men döm om min förvåning när jag insåg att det endast var skönt! Jag ångrar inte att jag köpt mig en sådan kanna. Inte det minsta. Även om det kostade sina slantar.
...sen tycker jag ju att det är otroligt häftigt att ha en snygg fallossymbol ståendes, sådär bara! Visst är den vacker? Mumma. ;)
Ni som vill läsa mer om nässköljning kan göra det här.
Har du funderat över det... vad som gör dig lycklig? Det har jag många gånger gjort, och varje gång kommer jag fram till samma sak. Och det här gäller naturligtvis bara mig.
Jag gillar att inte ha för mycket saker planerade i min agenda. Har jag det känner jag mig lite halvstressad av vad som av andra kan ses som ingen anledning. En del skriver ju in allt vad de skall göra, varje liten detalj, i sin agenda.
Själv tänker jag att ju mer detaljerat en dag rutas in, desto mer måsten och saker har man att förbanna sig själv över att man inte gjort om man nu av en eller annan anledning inte hinner med det. Varför utsätta sig själv för det? Jag blir istället alldeles nöjd ju tommare min agenda är. Bara saker som är direkta måsten skrivs in: bilprovning, läkarbesök, återlämning av biblioteksböcker, möten eller annat som är tidsbundet.
All spejs däremellan är min tid. Min fria tid. Tid som jag själv bestämmer över och som jag fyller med vad jag känner för för stunden. Jag har till och med svårt att skriva in saker som att fika med en god vän... tänk om jag inte känner för det den torsdagen vi bestämt? Tänk om jag är på humör att bara vara själv och läsa en bok eller vad som helst? Lyckligtvis är mina vänner likadana. Därför brukar vi bara säga: vi hörs på torsdag och så ser vi hur vi känner. Den typen av vänskap är för mig guld värd.
Så... om ni frågar mig vad som gör mig lycklig så säger jag:
Att göra vad jag känner för just för stunden. Det gör mig lycklig.
Jag har läst ett otal bloggar där folk frågar sig vad man egentligen skall blogga om. Själv skriver jag sällan något riktigt seriöst och min integritet hindrar mig ibland från att skriva djupare saker här.
Men för er, som funderar över bloggandet, så har Jan Berglin (han är smått en idol i min borg) svaret här:
Så har man återigen vaknat upp till en ny dag. Den här dagen tänker jag göra till något alldeles speciellt. Jag tänker fylla den med positiva saker.
Just nu känner jag att jag håller på att få energin tillbaka mer och mer efter att ha känt mig ganska dränerad på densamma under en tid. Och det är SKÖNT. Jag kan nu planera lite saker och genomföra dem, inte bara tänka att "det där måste jag göra" och sen stannar det vid tanken för att jag helt enkelt inte har energi nog att göra det tänkta.
När jag vaknade hade det redan börjat ljusna, och det var till och med innan alarmet gick igång. Jag låg där i sängen och mornade mig en stund och kom att tänka på att jag kanske skulle damma i sovrummet innan jag gick till jobbet. Naturligtvis gjorde jag nu inte detta, det skulle kännas helt galet att gå omkring och städa runt halvsju på morgonen... men jag är glad att jag insåg att jag faktiskt har energin nog att göra det där. Det är trots allt skillnad på att fundera över att göra en sak och sedan välja om man skall genomföra det eller inte och på att fundera över saken och inte orka göra det.
...sen är jag ju så långt ifrån en pedant man kan komma. Rent har jag omkring mig, men jag bryr mig inte särskilt mycket om ifall en filt ligger ovikt i soffan eller om det står lite grejor i vasken som behöver diskas. Jag är rätt så avslappnad på det området, tack och lov. :)
Nå... dagen idag kommer först och främst att vikas åt att arbeta med en av mina favoritarbetskamrater (jo, man kan faktiskt ha såna!), och sen får vi se... det är sista arbetsdagen för den här veckan och det känns alltid mycket bra, även om jag trivs jättebra med mitt arbete. Lite träning får det nog bli i vanlig ordning när jag kommer hem. Motionsjävelcykel till ett par avsnitt av "Medium" och sen lite gott käk. I övrigt tänker jag göra precis vad jag känner för för stunden. Det är nämligen det som gör mig lycklig.
Hur underbart är inte det, att få blommor när man som minst anar det? Speciellt våriga orangegula tulpaner som nu står intill en skål med apelsiner och som utgör ett alldeles levande stilleben? Så fort någon visar att de tänker på mig blir jag rörd. Visst ställer jag allt som oftast upp för människor, för att jag råkar vara den typen av person, men jag förväntar mig inte så mycket i retur. Bara att folk skall vara schyssta och reko tillbaka. Och ibland blir det en del payoff när man varit vänlig mot någon. Som idag när jag fick blommor för att jag gjort arbetskamraten en - för mig - liten tjänst. Men hon uppskattade den som en stor sådan. Fådda blommor är de bästa! :)
Min V40 är en trotjänare. Den startar i ur och skur och tar mig dit jag vill. Men ibland är jag lite sugen på att byta bil. En Hyundai Coupé FX av årsmodell 2001 hade inte varit dum... eller varför inte den här:
Den är ju SÅ mycket JAG. ;)
Drömma kan man ju alltid...
Notering: Bilden är lånad från Blocket. Jag skulle troligen inte ens ha råd att fotografera den. ;)
Snart måste jag sluta blogga. Jag drömde om att jag åkte runt på olika loppisar och letade vinylplattor. Undrar var jag fått den idén ifrån? Det kan väl inte vara här eller här? ;)
Nåja. Det var ju en trevlig dröm jag hade. Och i drömmen pratade jag med Cuby om vilka skivbackar jag varit och rotat i. Tipsade lite om var det kunde finnas psych-plattor, men framför allt var det inte ens var lönt att ta en titt. Det mesta var ändå utgallrat.
Delar med mig av en bild jag tog idag när jag var ute och promenerade. Helt underbart att se att denna typ av vide slagit ut så mycket, trots att det bara är i mitten av mars.
I helgen körde jag till Emmaboda. Med min inbyggda GPS for jag iväg med följande inprogrammerat: "Väg 119 till Ryd, sen väg 120." Jo, det är så min GPS fungerar. Inte en massa "sväng höger om 124 meter, kör inte för fort".
Det där med "kör inte för fort" gäller inte i de småländska skogarna. Där är det en sport att ta sig fram på kringelikrokvägarna mycket fortare än vad man får. Ingen bebyggelse och kuperad terräng. Då är det som roligast att köra bil, för att inte tala om motorcykel. Baskemej om jag inte skall besöka bästaste M till sommaren igen, men då köra motorcykel dit. Det är hur ljuvligt som helst att köra hoj på landsväg som svänger lite här och lite där. Man blir inte trött på det. Jag tillhör den kategori medborgare som håller på att somna vid ratten om jag kör för länge på motorväg, eller på raksträckor... Att köra utan en "riktig" GPS kan vara lite spännande. Min navigering får istället förlita sig till vad som står på vägskyltarna; Om de slutar på "torp" eller "arp" är man fortfarande i Skåne. Men när orterna slutar på "hult" vet man att man är på rätt väg. Och när varje liten gul ortsskylt har ett "måla" i slutet, så vet man att man snart är framme. Dock fick jag mina tvivel att jag var på rätt väg när jag plötsligen kom till en skylt där det stod "Blekinge län". Vaf....... började jag närma mig BLEKINGE?? Men jag tänkte att så illa kunde det väl ändå inte vara att jag vridit av fel nånstans. Jag höll ut och så småningom mötte jag skylten där det stod "Kronobergs län".
Jag tycker det är kul att köra utan karta... det känns lite äventyrligt. Så länge man har bensin i tanken är jag lugn som en filbunke. :)
På hemvägen stannade jag till för att plåta en sak jag sett när jag körde upp till Emmaboda. Det FINNS haj i smålands insjöar! Bilden är tagen med mobilen, och är inte direkt i RÅformat. Möjligen jag skriver lite senare om hur helgen varit... men jag vill passa på att tacka bästaste M för att hon finns! Tack för en mycket trevlig och avslappnad helg. Nu skall jag gå med i Viktklubb efter denna. :))
Dags att göra sig i ordning för jobbet. Tata, folks!
...att jag varit inne på min bästa Väninnas blogg kände jag för att googla på bilder på "tumbleweed", och då hittade jag denna otroligt vackra bild som jag känner för att dela med mig av till er alla.
Härligt med en naturlig fallossymbol i bakgrunden, förresten. ;)
Dagens låt: "Amalia går med gummikavaljer i bastu" med M A Numinen
...tror jag inte ett skvatt på. Det ter sig mest lite sektliknande i mina ögon.
Däremot tror jag på att rensa ut en massa skit man har i hemmet emellanåt. I somras gjorde jag en riktig raid och slängde MASSOR; dels saker jag hade i lägenheten, men jag rensade också ur källarförråden. Fan med skit man samlar på sig.
Ibland undrar jag: Är det vi som äger tingen eller är det tvärtom?
Jag tror att för mycket saker gör att man känner sig som en slav under dem. Ändå tror jag fortfarande att jag har för mycket grejor. Vilket kanske bara bekräftar min tes att man är slav under dem...?
Raiden i somras, som var den största jag gjort sen urminnes tider, var så befriande. Tänk vad det kan tynga en att ha så mycket saker, saker som gör att man inte ser skogen för att alla träd står i vägen... man ser ju bara en HÖG av saker, men man vet inte vad som finns i den.
Så fort jag känner att jag har tillräckligt med tid, så skall jag göra en rejäl raid igen. Jag kommer att känna mig så fri efteråt.
Det var på tiden, säger jag. Jag förstår inte republikanernas politik över huvud taget, men så långt vet jag, att vad USA behöver är inte ytterligare en imbecill och inskränkt president. Jag är tacksam att John McCain blir republikanernas kandidat i presidentvalet. Mike Huckabee är, minst sagt, en grottmänniska. Om jag själv får tycka till. Och det får jag, ty det här är min blogg. ;)
Nu får man väl säga att tacksamheten sträcker sig så långt att Huckabee inte längre har ens skuggan av en tjantz att svära presidenteden, men för den sakens skull vill jag inte att McCain heller skall göra det.
Jag hoppas på demokratisk seger. Då kanske det blir lite mer ordning på Landet i Väst.
Jag tror att vi alla blivit utsatta för den på ett eller annat sätt någon gång. Det är förbaskat jobbigt för alla inblandade.
Själv har jag utsatts för den på de mest märkliga vis. Jag kan på något sätt förstå när en annan kvinna blir svartsjuk på mig om jag pratar med hennes kille, även om jag faktiskt inte är intresserad av upptagna män. Osäkerheten hos Henne gör att hon anser mig vara ett hot, trots att jag är mycket noggrann med att prata lika mycket med och till Henne som med och till Honom. Något jag på ett tidigt stadium lade märke till var att det är riktigt farligt om man får någon annan kvinnas man att skratta. Ve den kvinna som lyckas med det! Men nånstans kan jag ändå acceptera denna typ av svartsjuka. Även om det bottnar i rädslor och osäkerhet hos den som blir svartsjuk, så kan man kanske ändå se den som logisk (även om demonerna som personen målar upp inte är det.) Det logiska består i att det finns en orsak-verkan mellan att vara osäker (att tro att man kanske inte räcker till/duger) och att tro att man kanske kan mista en person pga detta.
Den andra typen av svartsjuka jag varit utsatt för är inte på långt när så logisk som den förstnämnda. Jag pratar om män som blir svartsjuka (nej inte avundsjuka, utan verkligen svartsjuka!) på att jag är en god vän till deras flickvän/sambo/fru eller vilket det nu är. Detta är fullständigt ologiskt och något som jag inte alls kan förstå eller ens vill förstå. Jag ser inte någon orsak-verkan i det. Visst kan det väl också bottna i en osäkerhet hos Mannen ifråga, men det är ändå så jäkla ologiskt, då varken jag eller hans sambo är lagda på det hållet. Är han rädd att jag skulle släta över hans tjej, eller vad är det fråga om? Det märkliga är att jag inte råkat ut för det här bara en gång, utan X antal gånger. Är jag en för god vän...? Nä, det är jag inte, ty det kan man inte vara. ...inte kan väl Mannen tro att jag skulle betyda mer än vad han gör? Vänner är viktiga, och de är de som finns kvar när allting rasar. Detta innebär ju inte att Vänskapen mellan två kvinnor kvaddar förhållandet som någon av dem befinner sig i. Snarare tvärtom. Däremot finns det ett hederskodex Vänner emellan, vilket innebär att det man berättar för varandra stannar där. Det är inget man berättar för den man lever tillsammans med. Det är ett förtroende man har till varandra, och inget som skadar ett befintligt man-kvinnaförhållande. Om det är detta som skulle ligga till grund för mina Väninnors mäns svartsjuka - att vi har ett Förtroende för varandra - så fattar jag verkligen ingenting och har ännu svårare att acceptera deras svartsjuka gentemot mig.
Någon som har en bättre förklaring på det jag pratar om? Ni är välkomna att slänga in en kommentar.
Det finns en tredje sorts svartsjuka som också är både förståelig och icke förståelig. Jag har en riktigt god Vänskap till flera män. Män som jag inte skulle vilja vara tillsammans med på "det" planet, utan som verkligen bara är Vänner till mig, och har så varit under många år. Ibland händer det ju sig att de skaffar flickvänner (eller vilket epitet ni nu vill ge denna individ) och för det mesta går det bra, men i många fall går det helt åt pipsvängen. Den nya kvinnan accepterar inte att Han har en kvinna som Vän! Men om vi nu skulle vilja få ihop det, varför skulle vi inte ha gjort det för länge sen?
Svartsjuka är ett gissel.
Undrar hur många av er som känner igen alla TRE av de beskrivna typerna av svartsjuka.
"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon. Författaren skriver utifrån ett Aspergerperspektiv, vilket ligger under autismspektrat. Mellan kapitlen om själva mordhändelsen har han sprängt in olika faktakapitel... som exv detta:
"Kapitel i böcker brukar vara numrerade med grundtal 1, 2, 3, 4, 5, 6 och så vidare. Men jag har beslutat mig för att numrera mina kapitel med primtal 2, 3, 5, 7, 11, 13 och så vidare, för att jag gillar primtal. Så här räknar man ut vilka som är primtal. Först skriver man ner alla positiva hela tal i världen. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 2. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 3. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 4 och 5 och 6 och 7 och så vidare. De tal som blir kvar är primtal. Regeln för att räkna ut primtal är väldigt enkel, men hittills har ingen lyckats skapa en formel för hur man ska få reda på om ett mycket högt tal är ett primtal eller vilket som kommer att vara nästa primtal. Om ett tal är mycket, mycket högt kan det ta flera år för en dator att räkna ut om det är ett primtal eller inte. Primtal används för att göra koder och i Amerika klassificeras de som militärt material, och om man kommer på att primtal som har mer än 100 siffror måste man tala om det för CIA och de köper det för 10000$. Men det skulle inte vara något vidare bra sätt att försörja sig på. Primtal är det som är kvar när alla mönster är borta. jag tycker att primtal är som livet. De är mycket logiska, men man kan inte lista ut reglerna även om man skulle ägna all sin tid åt att fundera på dem."
Detta förklarar varför jag redan är på kapitel 71, när jag bara har läst 52 sidor. :)
Jag som arbetar med personer som har autism fascineras av denna bok, men jag tror vem som helst skulle tycka den var lika intressant som jag. Verkligen en annorlunda skriven bok, sedd utifrån en atomistiskt tänkande 15-årig pojke som försöker förstå sin omvärld.
-----------------------------
Nästa bok jag just nu läser är Mattias Gardells "Rasrisk" som jag skrivit om tidigare. Denna bok rekommenderar jag mycket varmt. Den handlar om rasmotsättningar i USA, hur de uppkommit, hur de utveckats och var de befinner sig idag.
Tänk att svarta Nation of Islam samarbetar med vita Ku Klux Klan... Det kan te sig besynnerligt i våra ögon, men de har samma mål: total segregering av svarta kontra vita. Officiella Nation of Islam-sidan.
Är det bara jag som lagt märke till detta märkliga fenomen när man är ute och kör bil eller motorcykel (eller vad slags ekipage man nu föredrar att framföra)?
VARFÖR ligger det så ofta en endaste sko eller stövel i vägrenen? Denna trend tenderar mestadels att hålla sig till motorvägarna. En sko här, en stövel där.
Hur hamnar skodonet där, egentligen? Är det enbenta förare som passar på att göra sig av med överflödiga pjukks? Är det någon som gör ett practical joke mot sin polare? Kastar folk ut en sko för att försöka pressa försäkringsbolaget på pengar för nya diton? Är det motorcyklister som kör så fort att ena stöveln fullständigt glider av vederbörande?
För inte tusan tappar man väl en sko på motorvägen, sådär, bara? Hoppsan. Ojsan.
Äntligen. Nu kommer ljuset. Jag behöver det mer än nånsin, och att vakna och inse att solen håller på att gå upp är helt underbart. Inget "tända-lampan-och-få-ont-i-ögonen-syndromet". Att tända lampan på morgonen när det är bäckmörkt chockar hjärnan. Nu är det bara ett "vakna-långsamt-naturligt-ljus".
Underbart.
Jag skall nog ta mig igenom denna vecka också. Morgonens låt: Fred Åkerström "Jag ger dig min morgon"
Ibland drömmer jag. Dagdrömmer, alltså. Ibland om ganska alldagliga saker, ibland om lite större.
Just nu tänker jag att jag nog skulle passa bra långt ute i skogen. Där jag en gång kom ifrån som bortbyting.
Jag skulle bygga mig en kåta av naturmaterial och inreda med pälsar och annat som skulle förhöja mysfaktorn och samtidigt ge mig skydd från kylan. Jag skulle odla mina ekologiska grönsaker, rotsaker, bär och frukt och på så vis vara självförsörjande. Jag skulle ha med mig min katt och vara ett med Moder Jord och Naturen. Alla djur skulle vara mina närmaste grannar.
Jag skulle kunna släppa kontakten med hela mänskligheten.
Jag skulle slippa alla sociala regler, alla tidskrav... jag skulle slippa vara glad och trevlig i tid och otid när jag inte känner för att vara det. Slippa bli besviken på mig själv och på andra. Jag skulle tälja mina pinnar och göra upp min eld.
Jag skulle trivas. Dagens låt: "Jag är ett monster" av Freddie Wadling
...bestod av middag, massage och film. Sämre kan det tamejtusan vara.
Nu är jag så trött att ögonen går i kors, det skall bli skönt att sluta de blå. Måste vara alert imorgon när det blir fest tillsammans med flera hundra personer. Festen börjar kl 14 och skall enligt uppgift sluta efter 02... skall man hålla igång så länge, så är det nog bäst att man får sin lilla skönhetssömn. Och håller igång gör jag sannerligen, speciellt om det vankas liveband som det gör på denna tillställning.
