James, trapphunden

Vi har en "gårdskatt" som heter Dennis. Att kalla vår hund ifrån trappen för gårdshund blir ju lite missvisande, eftersom han verkligen inte är av den rasen. ;)

Så här ser den lille parveln ut. På andra bilden kan man inte annat tycka än att han faktiskt ser ut som en Gremlins. ;)

I somras

...var jag till en möbelaffär i trakterna. Letade efter ett Eileen Gray-bord (eller rättare en replica), men även om jag inte hittade vad jag sökte där och då, så fann jag istället några helt underbara sittpuffar! Vill ha!

Höststros

Efter jobbet idag slängde jag in vad jag behövde och gick sen direkt ut på en promenad i stad, vid hav och i skog. Gud, vad jag bor BRA! :)

Det är gott för själen att ge sig ut på detta sätt... och under mina promenader betraktar jag verkligen allting i min väg, och försöker så gott jag kan använda flera sinnen samtidigt; hörsel, syn och lukt. Och hösten är njutbar! Färger och prassel, samt att Moder Jord slår sig till ro. Och när solen lyser på hösten så känns det nästan oslagbart, ty alla färger kommer fram ännu starkare.

En liten bild som togs vid 17.30 idag, den 7:e oktober.

God man-skap och Nordea

...dessa tu låter sig icke förenas.
Annat hade det varit om jag istället för att vara god man var förvaltare. Nu skall jag berätta lite vad som hände idag.

Jag tog med alla papper etc som behövs för att visa att jag är god man, samt de artefakter som kunde behövas för att stänga ett konto för min huvudman, dvs han jag är god man för.

På kontot stod lite drygt 18 kr. När jag skall göra min årsredovisning vill inte jag ha en del småkluttar att dona med, därför tycker jag att det är lika bra att avsluta kontot.

Jag knatade in på Nordea. Bara för att få reda på att jag inte kunde stänga kontot, ty jag behövde huvudmannens MEDGIVANDE. Till saken hör att han inte FÖRSTÅR ett dugg vad pengar är, ens. "Om inte han kan göra sitt medgivande, så skulle du istället varit förvaltare. Då hade du kunnat stänga kontot."

Drygt 18 kr.

Aha... så hur gör jag nu, då? frågade jag. Och kassörskan sade att jag skulle få ett par fullmaktsblanketter där huvudmannen skulle skriva under. Jo, tjena. 18 kronor. Jag kan förstå att de har sina hårda riktklinjer, så jag kan köpa det där. Även om det rör sig om 18 kr. Byråkrati.

Men nu skall ni höra här:

Eftersom det tidigare varit ett konto bundet till en bankbok och bankboken inte längre finns, så räknas det som "förlust av värdehandling". Kostnad: 50 kr. Killen går alltså BACK 31 kronor och x ören, för att jag vill avsluta hans konto. Jesus amalia!

Där snackar vi byråkrati! Kan inte hjälpa att ledmotivet till "Brazil" - Terry Gilliams film - börjar spela i huvudet på mig. Det kändes som om jag var med i den.

Nå... papperen är underskrivna av killen som inte ens förstår varför han skall skriva sitt namn på dem. Men med hans namn på papperen så har han gett mig sin fullmakt att stänga kontot och göra honom 31 kronor fattigare.

För ett konto med 18 kr.
Man kan bli mörkrädd för mindre.

Drömmen om ett hus

...finns kvar. Jag har "alltid" drömt om ett litet hus. Ett hus där jag kan vakna en tidig, daggig sommarmorgon och bara gå ut och sätta mig på trappan i solen och dricka mitt kaffe. Guuud, så underbart det skulle vara! En liten, lättskött trädgård där jag kan sitta i skuggan och läsa eller fika och sladdra med mina väninnor.

Ett litet exempel på ett hus i en lummig omnejd som jag skulle kunna tänka mig. Och jag har noterat att just detta hus inte har en trappa. Men då får jag väl bygga en sån. ;) Eller så får jag väl sätta mig på en stol, helt enkelt. ;)

Ååååhh... vill ha.



Jag är rik. Jag bor i ett fint hus där jag trivs.

Ja...

Så har man då varit iväg och tagit nytt foto till körkort. Det skulle egentligen varit gjort för månader sen, men har skjutits upp. Jag är inte särskilt fåfäng, men då jag har haft problem med ett knallrött öga, så har jag inte velat fotografera mig. Jag skall trots allt dras med fotot i tio år, innan det är dags att byta körkort igen.

Jämför jag med det gamla kortet, så ser det nästan exakt likadant ut, förutom att jag numera har lite rynkor och lite tyngre ögon. I övrigt är är det inte några större skillnader... haha...

Nu skall skiten bara skickas iväg också. ;)

Under isen

...är det kallt. Jag behöver finna vaken som jag kan ta mig upp ifrån.

Jag måste bli bättre på att sätta gränser och inte låta andra få mig att göra skitgrejor som lika gärna ligger på deras eget bord. Och deras outtalade förväntningar på mig är ju inte något som egentligen ligger hos mig, utan hos dem, och det enda sätt jag kan få dem att inse att de är rent absurda är genom att sätta gränser.

Och detta gjorde jag igår. Jag gjorde iaf ett försök. Och det resulterade i att det blev en lång mailutväxling där motparten drog in chefen - eller som jag skulle vilja kalla det: "pappa" - som ett sätt att "varna" mig för att sätta mig på tvären.

Och jag mådde skitdåligt. Hela jävla dan blev förstörd. Och det påverkar mig fortfarande. Alla dessa förväntningar andra har på mig trampar ner mig. För jag är ju människan som alltid försöker möta andras förväntningar och uppfylla dessa. Det har jag gjort ända sedan barnsben. Men numera inser jag att jag måste lyssna till mig själv. Det kommer att äta upp mig annars.

I detta senaste fall handlar det om vår gruppledare. Han är bara en gruppledare (som egentligen skulle arbeta nere på golvet) och ingen chef. Men chefen har höjt upp honom ifrån golvet, så numera har han fått kontor borta på staben och ingen nere på gräsrotsnivå vet vad han pysslar med öht. Det har hänt att man ringt honom flera gånger och man hör hans barn i bakgrunden. Han är alltså hemma på arbetstid...

Lägg därtill att det var tänkt att han skulle ha vissa uppgifter - som mailades ut till oss medarbetare - men de flesta av dessa har hamnat i mitt knä. Innebär det att jag är en gruppledare utan titel? Eller har jag bara blivit en sketen sekreterare till honom? (No offense till sekreterarna, det är ett yrke jag gärna har själv, men då skall jag fan ha det på papper, vilket jag inte har. Jag är "vårdare".)

Jag vill här passa på att säga att jag inte är avundsjuk ett endaste dugg. Gruppledaren får gärna sitta och lira kort med chefen, det bryr jag mig inte om. Men jag blir tokig när han ringer mig i tid och otid eller mailar och ber mig göra små skitsaker som han förmodligen skulle kunna sitta och göra själv, eftersom han har tid att vara hemma med barnen på arbetstid!

Det känns för övrigt som om han vill visa mig var skåpet skall stå och se hur mycket jag gör av alla skitgrejor han ger mig. Var min gräns går. Han till och med uttryckte sig som följer i mailet: "anledningen till att jag lämnade över det till dig var just att slippa hantera det[...]"... wtf?! "Slippa hantera det"?! Hur skall man tolka det? Är han för "stor" för att befatta sig med uppgiften? Är jag så "liten" att jag gott kan sitta med skiten? Tycker han det är direkt tråkigt? In that case - I've got some news for him! Vissa arbetsuppgifter man får är tråkiga. Get used to it! Men han skall inte skicka idiotuppgifter till mig som han själv kan göra, men tycker är tråkiga. Dessutom har jag triljoner andra saker att göra och som skall hinnas med.

Det här verkar vara mitt karma, om det nu finns ett sånt. Jag ser det upprepas iaf, och det kommer det att göra ideligen, karma eller ej, om jag inte sätter gränser. Min personliga gräns.

På kort tid har jag lagt märke till att detta händer. Om och om igen.
Måste finna ett sätt att tackla det. Måste.

En skön helg

...det är precis vad jag haft. En helt fantastiskt skön helg, till och med. En sån därn som ger mersmak. Å andra sidan är jag alltid sugen på helger ändå. ;)

I torsdags hade jag bestämt mig för att gå på coreträning för första gången. Jag tänkte på det hela dagen, att även om jag skulle vara riktigt trött när jag kom hem från jobbet, så skulle jag släpa arslet till gymmet. Jag var nog mer nervös och uppspelt än trött när jag kom hem. Jag drog dit. En halvtimmas bålträning ihop med ett gäng andra, där de flesta redan kört spinning en halvtimma. Jag har egentligen lite svårt för gruppaktiviteter, iaf de där som är sådär tjäcka. Jag får utslag, astma och allergi av sånt. Men coreträningen kändes enbart positiv! Uthållighet och seghet och inte en massa "kom igen nu då!!" till någon taskig skitmusik. Det var bara bra, allting. Och rörelserna kunde jag genomföra, om än med lite balanssvårigheter, men det är ju något man måste stärka och öva upp efter hand. Efter coren tog jag en liten promenad/jogg på löpbandet.

Fredagen vigdes åt att först åka till köpcentrat för att köpa lite extra virgin coconut oil och att ta en sväng ut till föräldrarna. På eftermiddagen tog jag en skön promenad i området och på kvällen låg jag och läste och somnade tidigt.

På lördagen beslutade jag mig för att jag skulle promenera en mil. Jag hade satt upp en ungefärlig runda i huvudet och sen traskade jag på med min Creativespelare med massor av musik. Vilken skön runda det var! Det var det perfekta promenad- och/eller löpvädret, med sol, moln, lite blåst och höstluft. Och märkligt nog stötte jag inte ihop med så många. Men det kan ha varit för att det är helg och då åker Svensson till köpcentrat och slår ihjäl tid. Resterande hop människor verkade vara på hundutställningen som hölls denna helg. Och jag hade absolut ingenting emot detta. Skönt att ha skogen för sig själv. Jag tog det lugnt som bara den, eftersom raska kliv gör att jag känner av min tidigare skada. Onödigt att påverka den negativt. Jag hade inte bråttom - jag skulle ju ingenstans! :)

Idag drog jag återigen iväg till coreträningen. Det var en annan instruktör, men precis lika duktig som den första. Efter passet var jag redan uppvärmd, så jag tog 5 km på löpbandet. Och jag lyckades - ta mej tusan - att springa nämnda kilometer på raken! Jag kan säga att det var något av en plåga. Tråkigt, tråkigt och tråkigt. Men skönt samtidigt?! Ja... man är bra märklig. *s* Det värsta är ju att jag inte kan springa så fort, dels för att pulsen blir skyhög, och då klarar jag inte springa så länge. Och att tvingas springa så pass långsamt för att orka med hela vägen är ju tråkigare än tråkigast. Ja, det är nästan så man håller på att avlida. Men en vacker dag när jag är starkare i höften och fått bättre kondis, då... DÅ skall jag springa fortare. Och sen längre. En sak i sänder, va. ;)

Sen har jag bara njutit av god mat hela helgen. När jag sprang på löpbandet idag tänkte jag: vad för gott vill jag äta idag, då? Så när jag kom hem blev det thaisoppan som var över sen igår och nu i eftermiddag bidde det en sallad på fyra olika sorters ost och avocado. Smarrans!



Ikväll blir det nog tidig sänggång, precis som det varit nästan hela veckan. Det är bra för kroppen det. :)
Stay tuned. Eller nåt.

Heja Berhang Miri!

...som sopade mattan med moderaternas representant på Godmorgon Sverige på TV1 för en stund sen. Mina fördomar att en debattör "ser ut på ett speciellt sätt" - gärna torrt klädda i slips och kavaj - fick stryka på foten. Och gäääärna för mig! :)

Debatten gällde den nya satsningen på fler poliser och Miri menade att det var en kortsiktig lösning, och att man istället skulle lägga krutet på t ex meningsfull sysselsättning, fler lärare mm. Man måste avstigmatisera bilden av invandrar(ungdomar)na, sade han. Han befarade att det till slut - i Miljonprogrammen - skulle bli som att leva i en polisstat, och en sån ville man inte bo i, menade Miri.

Moderaternas representant (vars namn jag inte tyckte ens var lönt att lägga på minnet) tyckte att - och jag CITERAR! - "Det är bra om det finns poliser till hands och kan släcka eldar i soptunnor."

Jag undrar baskemej varför jag betalar skatt till en del politikers löner. Jisses. Skall det där verkligen vara en polissyssla i framtiden, att släcka brinnande soptunnor?!

För er som vill se den här debatten, så brukar programmet gå i repris på eftermiddagarna.
Och för er som är lite nyfiken på Berhang Miri, så finns hans hemsida här. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter denne kille. Han inpräntade ett gott intryck.

Dagen idag...

...började väl hyfsat bra för egen del. Mindre bra gick det för en av mina arbetskamrater som kom dragandes med benen efter sig till mig mitt i morgonbestyren, och sade "Jag har nog gjort bort mig."

Och det hade han sannerligen. Vi hade bestämt att han skulle beställa låssmed för att borra upp ett par lås i ett par skåp, till vilka nycklarna försvunnit. Så långt allt väl. Vad som gick fel, riktigt fel, var att han bad låssmeden borra upp FEL lås, och han lyckades därmed förstöra låset till det skåp som enbart jag har nycklar till... Ja, herregud. Jag fick komma till undsättning och börja dirigera om låssmeden... haha...
"Vi gör så här: du sätter i ett nytt lås i mitt skåp, sen borrar du upp de HÄR två andra. Det ena sätter du även där ett nytt lås i, medan det andra kan du låta vara, så sätter jag i ett som jag har liggandes i förrådet."

Knallhatten till arbetskamrat gick slokörad därifrån, och sade att det nog var bättre att jag tog över det hela. ;)
Nåväl... vi fick oss ett gott skratt... men det är ju onödiga pengar för verksamheten. Oh well. Shit happens, then you shower... eller nåt. ;)


I övrigt har dagen förflutit fint. Var ute och sprang i kuperad terräng efter jobbet. Testade mina Puma Trailfox. Jag orkade egentligen inte... men ändå sprang jag fortare än vad jag brukar göra, och det trots att det var i uppförslut! Jag kände mig stolt. Visst stannade jag minst trehundra och en halv gång, och sprängde in lite promenader också i det hela... men det är åkejj... humöret var på topp, vädret det absolut bästa - 23 grader, sol och blåst - så flaggan var även den uppe med humöret! :)
Sen gjorde det inte ont att se en kille som kom springandes utan tröja, med en brunbränd, vältränad kropp... oh la la... och lägg därtill att vi kom att börja prata lite med varandra... wohoo. ;)

När jag kom hem käkade jag lite pasta och tittade på The Butterfly Effect, som jag har hört så mycket BRA om. Men det var en fet besvikelse. Inte minst för att jag nästan från början förstod att det var systern som var mördaren. Antiklimax AB.

Nu... sängläge med boken om Jack Uppskäraren, skriven av Glenn Lauritz Andersson. Jag kan varmt rekommendera den - han skriver bra och belyser svårigheter och annat med fallet. Köp!

Jag har funderat över...

Om man är ute och joggar, eller rentav löper i skogen... med full löparutrustning etc... varför i hela fridens namn har man parfym på sig?

Ja, till och med växterna kvävs.

Run, Forrest, run!!

Nu har jag varit igång igen. Ja, beställt böcker, vill säga. Två tegelstenar i löparkategorin. Gud, så trevligt! :) Det handlar om uppslagsverk, mer eller mindre. Såna som kan vara bra att ha hemma, om man skadar sig, om man vill ha tips på hur man skall lägga upp löparträning, etc, etc.

Böckerna är:

Lore of Running av Tim Noakes.
ISBN13: 9780873229593.
944 sidor av nyttigheter.















Den andra heter The Runner's Handbook och är skriven av Bob Glover.
ISBN13: 9780140469301.
752 sidor.

Såna böcker inspirerar mig. Man läser, reflekterar, tänker att man är superbra på att springa... haha...

HADE tänkt springa idag, men jag var så himla trött efter jobbet, att jag var tvungen att sova en stund istället. Jag har hela helgen på mig att, om inte lägga världen för mina fötter, så lägga fötterna på världen. ;)


På tal om såna häringarnas böcker... kanske man skulle ha köpt denna istället... haha...


The Complete Idiot's Guide to Running Injury-Free av Coach Damon Martin.
Om någon är sugen på att köpa den, så har den ISBN13: 9781592577330.

Sugen att köpa den är jag, men det får allt vänta. Det står säkert en hel del om skador etc i de båda böckerna jag beställt.

Oh well... so long, så länge!

Jag säger bara...

Little Britain.








Vilken humor!

Tummarna loss!

Ja, till slut kom de ut ur ändalykten. Tummarna, alltså. Jag har sedan 1,5 till 2 veckor haft problem med det ena ögat, det har varit rött och eländigt och det har känts som skav i det, men jag väntar alltid att gå till läkare in i det längsta. Jag försöker på något vis intala mig att det kommer att läka. Och det har blivit en smula bättre i ögat, men långtifrån bra. Så idag ringde jag till ögonläkaren och fick en akuttid. Synen kollades och så även ögat. In och ut och upp och ner. Han vände till och med ut och in på ögonlocket för att se om det satt något där, men han fann bara att det även där var svullet och skavt.

Summan av kardemumman blev att jag hade bra ögon, men för att det irriterade ögat skulle läka snabbare, fick jag utskrivet ögondroppar. Terracortril med Polymyxin B. Så det så. Dessa har jag nu hämtat ut och droppat i för första gången. Kan säga att jag är simmig i blicken. ;) Dessutom svider det lite, men det kanske tillhör läkningsprocessen, vad vet jag. :)

Skönt att få konstaterat att det inte var något farligt med ögonen.

Rrrooogntudjjuuuu.

Nu måste jag få skriva av mig och gnälla lite.

Tog cykeln på en tur för att jag skulle justera växlarna lite. Då jag inte gjort det förut, tog det ett tag innan jag lyckades inse hur det hela funkade med skruvarna fram och bak. Jag cyklade en bit, justerade, cyklade, justerade, cyklade, justerade... ja, ni förstår ju att det där fortsatte rätt länge. Och efter ett tag var jag mäkta irriterad på det hela, men jag ger mig inte i första taget, så det var bara till att fortsätta tills man blev nöjd.
På vägen tillbaka lyckades jag råka ut för att det samlats folk för en fopollsmatch i den stora arenan i vår stad. Och utanför arenan är det en riktigt fin och bred cykel- och gångbana, som alltså cyklar och fotgängare har att samsas om. Det skall väl inte vara något större problem... eller...?
Näe... man tycker ju inte det. Men det visade sig att det ju var det. Trots ett frenetiskt plingande på min cykelklocka flyttade inte folk sig. Hur enkelt tror ni att det var att ta sig fram? Pling-pling-pling-PLIIIIIINGGG!!!!! Till slut var det till och med en tjej på 20+ som tittade på ett håll och gick på ett annat - och brakade rakt in i mig och cykeln. Rooogntudjjjuuu! Irriterad som jag redan var, väste jag ett: "men för fan, se dig för!" En 40-årig man, som inte tillhörde tjejens sällskap, sade precis när jag cyklat förbi honom: "Men du kan ju välja annan väg, då."
VAFALLS? Skall inte jag få lov att cykla förbi arenan när det är en match på gång? Jag ställde mig på bromsarna och vände mig till mannen (som tittade åt annat håll, för att låtsas att det inte var han och för att han insåg att nu blev det nog trubbel) och sade: "Ursäkta mig, men vad sade du, nu?"
Han svarade att jag kunde ta en annan väg, varpå jag sade till honom: "Jag har lika stor rätt att cykla, som folk har att gå här!" Han replikerade att jag hade rätt, men att jag kunde ta en annan väg, t ex kunde jag cykla ute på gatan. Hrrrmmmpff! "Har du sett hur många bilar det är där ute nu? Dessutom har jag faktiskt rätt att vara här och skall inte tvingas ut i gatan, för att folk inte kan flytta sig." Och då sade han återigen att jag hade rätt, men jag kunde ta en annan väg. HUR FAN ARGUMENTERAR MAN MED NÅGON SOM SÄGER ATT MAN HAR RÄTT, MEN SOM ÄNDÅ SÄGER RAKA MOTSATSEN I SAMMA MENING?? Ja, herregud. Jag satte mig på cykeln och mumlade något för mig själv, samt cyklade hem.

Ännu en anledning att hata fopoll!


Tack för att jag fick skriva av mig. Det var skönt. :)

Smygjogg

Efter att under en längre tid känt att något "står" i kroppen men inte vill bryta ut, så tänkte jag idag att jag skulle försöka forcera det hela med lite motion. Jag hade tagit ett par huvudvärkstabletter och den senare av de tu hjälpte till viss del. Slängde i mig en Modifast (för att jag började känna mig lite småhungrig), knöt mina Reeboks och gav mig ut på en tur. Ingen längre sådan, utan mest en testrunda runt Frd.

Först promenerade jag 7 minuter, sen kunde jag inte låta bli att smygjogga lite... så länge höften håller, så tror jag att jag skall utsätta den för små, små prov.

Det var skönt - och jobbigt - att ge sig ut. Konditionen har dalat rejält. Men det är inget som inte går att fixa till det bättre så småningom igen.

Tillbaka bidde det spaghetti och färssås som jag gjort igår, och till det Ghost Hunters. Steve är allt mer än lite yummi. ;) Skulle till och med kunna gå så långt och säga att han skulle kunna få rädda mig undan spöken när som helst. Jag skulle känna mig trygg i hans famn.

I skrivande stund har jag återigen fått huvudvärk. Jag har masserat musklerna i käkarna, eftersom jag känner att jag biter ihop ganska hårt. Imorgon får det vara slut på huvudvärken!

Kalejdoskopet tar form

Idag ser blåmärket på låret ut så här.




Det börjar snygga till sig. ;)

Bokhyllan som drattade ner...

För ett tag sen skrev jag om hur stringhyllan som hängde på väggen drattade ner för att jag lastat på för mycket böcker. Vis av erfarenhet tog jag bort en fjärdedel av böckerna när jag väl borrat upp hyllan.

Jag har lavat böckerna i ett rutmönster i hyllan, dels för att det är platseffektivt, men det är även ganska effektfullt. Så här ser den ut just nu.


(Nevermind the handcuffs. Det är ett minne ifrån Wheels & Wings med Anna i Varberg för några år sen.) ;)

Vackert så det förslår

Ja... det är mycket som gjorts och hänt under den tid jag inte bloggat. Här kommer många inlägg på en och samma gång... haha...

Det här inlägget handlar om en grej jag faktiskt gör för, till och åt mig själv emellanåt. Jag uppmuntrar mig själv med en vacker blomma, bukett eller annat som gör mig extra glad. Nu senast köpte jag mig en kraftig och vacker orkidé. Den vill jag absolut dela med mig av till er. Se det som att jag skänker er en liten blomma, för att göra er glada(re). :)



Kram från mig!

This 'n that

Det går i perioder med mitt bloggande, precis som det gör med så mycket annat i mitt liv. Det är nog ganska signifikant för mig - antingen är jag 100% PÅ eller inte alls. ;)

För dryga veckan sen kände jag mig lite låg när jag körde till jobbet. Men jag tänkte att jag skulle försöka fylla mig med positiva tankar, så att känslan försvann. De negativa tankarna tittade jag på, men stötte sedan bort dem ur medvetandet och tänkte att de bara var direkt dumma. Och vad hände? Jag fick en av de bästa dagarna på länge! Tankens kraft är enorm, som jag skrivit hundra gånger om i denna blogg.

Lina - vikarien jag hade äran att jobba med denna dag - dök upp när jag stod i tvättstugan med öppen altandörr och högt och ljudligt sjöng Charlie Chaplins "Smile". Jag välkomnade henne till jobbet och jag kan säga att allt, precis allt, flöt på som bara den! Vi behövde inte kommunicera så mycket, utan visste exakt vad vi skulle göra, samt vad den andra höll på med. Vi fick supermycket gjort denna dag.

Och under tiden jag var på jobbet, ringde Jens och frågade om vi skulle ta en fika på kvällen. Det tyckte jag lät kanoners, så vi bestämde att jag skulle komma hem till gräsänklingen vid halvsextiden på kvällen. Jag som inte hört av Jens på månader!! Klart man blev glad!

När jag skulle gå hem från jobbet var jag mycket noga med att hjärtligt tacka Lina för en jättejättefin och rolig arbetsdag tillsammans med henne. Hon sade att hon känt detsamma. Att hon kände att det var riktigt positiv stämning när hon dök upp och jag stod och sjöng. :) Vi kramade faktiskt om varandra innan jag gick hem. :)

På kvällningen när jag steg in om dörren hos Jens, sade han att han bjöd på lite middag. :) Det hade jag verkligen inte räknat med. Och till det fick jag ett glas Chapel Hill rosévin.
Vi hann avhandla mycket under de timmar jag var där, och på väg hem tog jag lite bilder på mitt närområde.

Så här vackra hus finns det hemmavid.

Det var en riktigt varm och fin kväll... och här är ett par bilder från mitt hemtraskande.

Tack för allt positivt som sker! Jag har lärt mig att inte ta något sånt för givet!