När mörkret faller

Har du funderat på vem du ringer om något riktigt, riktigt tråkigt och ofrånkomligt händer? Det har jag. Och jag kan ärligen säga att jag inte vet. Ringer man bästa väninnan, någon som inte är lika nära vän eller en bekant som man kan lita till?

Jag har vänt och vridit, stött och blött och alla är lika troliga att ringa. Ibland behöver man trots allt någon som är mer eller mindre bara en bekant, men som man ÄNDÅ vet är en bra människa.

Men framför allt är jag nog människan som tiger. Jag vet inte varför. Kanske för att när det väl är uttalat, då ÄR och FINNS det. Så länge jag ingenting säger så känns det som om det inte är.

Att låta bli att tala om det är inte bara en försvarsmekanism. Det känns som ett magiskt tänkande.