...blir det troligen nu. Bloggandet har för övrigt legat nere en tid. Jag har inte funnit rätta känslan för att skriva. Sen känns det ibland som om mina vardagstrivialiteter inte är så intressanta för folk att läsa, kanske.
Nåväl... En glädjande nyhet för mig själv, såhär på måndagsmorgonen. Jag ställde mig på vågen och hade slagit min delmålsvikt med ett kilo. Och det på en vecka kortare tid än utsatt. Yeeeeyy!! Jag hade bestämt mig för att gå ner 2 kg på fyra veckor. Istället blev det 3 kg på tre veckor. Jag är stolt över mig själv. Nu skall jag sätta nästa mål. Om det blir ett tillfälligt slutmål vet jag inte... men jag har bara 2 kg kvar att gå ner innan jag når förra sommarens matchvikt. Jag skulle ju hemskt gärna vilja gå ner 2,5 kg till efter det, men ja... jag vill inte sätta den pressen på mig själv. Man skall ju leva också! :)
Denna veckas bästa kompis! :)
Fredagen ägnades åt dekadens. Bästaste M kom hit, sen mötte vi upp denne man ihop med ett gäng andra glada medborgare på en av stans mysigaste krogar. Egentligen skulle jag ju inte festa till det, utan bara hänga med på krogen och sen inget mer... men det blev att jag hängde med på livebloooos. Och jäklars vad trevligt jag hade! Det är en underdrift att säga att jag är glad när jag partajar loss. Bästaste P var också där, och jag tror att vi burnade in sulmärken på linoleummattan på dansgolvet. Antagligen var det där och då jag sprang av mig ett extra kilo. :)
Nej fasen, inga sorger vilar här!
En fråga som aktualiserades i lördags var: Varför, oh varför, är det så gott att käka skräpmat "dagen efter"? Jag lyckades stå emot det hela dagen, men framåt kvällen blev det en stor, inbakad falafel med blandad vitlöks- och stark tomatsås. Yummi!
Skräpmat dagen efter känns aldrig fel
Oh well, jag kommer möjligen att blogga senare, och isf blir det här inte sista bloggen för månaden. Imorgon är vi inne i april - lurifaxmånaden på alla sätt och vis - och vi är ett steg närmare sommar och festivaler. Yeeey!
Ja, så känns det med påsken och dess ledighet. Det är som om man färdats genom en så liten by, att ortens namn stod på båda sidor av vägskylten. Man är ständigt på väg mot nya mål, och nyser man till missar man hela byn på sin färd. Ungefär så kändes påskledigheten. Och då tycker jag ändå att jag är förbaskat bra på att vara i nuet. Nuet verkar bara gå så mycket fortare än vad det gjorde när man var barn. Är det bara jag som upplever det så?
Nåväl... ny arbetsvecka. Igen. :) Nya friska tag! Idag är det personalmöte, men utan chefen, och då vet jag hur strukturerat det blir... *hostar* Det blir till att mana på det hela och göra det på så kort stund som möjligt, så att vi kan göra lite mer på den metodbok vi håller på att skriva omkring en boende. Det är habiliteringsmöte nästa torsdag och då skall vi ha skrivit lite till på metodboken. Det känns lite som ett läxförhör... ;)
Den som läser min blogg vet att jag stormtrivs med mitt jobb. Jag sköter mig själv där, ser vad som behövs göras och tar initiativ för att det blir genomfört. Det handlar bland annat om administrativa uppgifter, inköp, vaktmästeri, uppdatering av information till anställda, schemaläggning och att serva människor som kommer till jobbet. Ja, och så jobbar jag naturligtvis direkt med de boende också. :) Ingen har så flexibelt och självständigt jobb som jag.
Vågen lämnade ett glädjande besked denna andra vecka då svångremmen varit åtdragen. -1,3 kg sedan förra måndagen (i Viktklubb väger man sig just på måndagar), och detta skall ställas mot förra veckans viktnedgång på 0,1 kg. Då kände jag mig rätt så nedslagen. Men jag är en fajter som går under mottot; I may be a loser, but certainly not a quitter! ;)
Well... vi får se hur mycket jag hinner med att "tappa" innan sommaren. Vill inte bära omkring på de extrakilon jag lagt på mig sen förra festivalsäsongen. :) Som det ser ut just nu har jag 3,5 kg till att gå ner innan jag är nere på förra sommarens matchvikt. Men jag vill ner mer än så. Dock är jag fullständigt nöjd om jag lyckas med de 3,5 kilona. Jag fortsätter kämpa på min motionsjävelcykel. :)
Jag avslutar morgonens bloggande med en frän video med The Dramatics. Dessvärre kunde man inte lägga in själva videon i bloggen, på begäran av den som lagt upp den, men klicka på namnet, så ser ni den. Camp Funkadelica FTW!! ;)
Jag har skrivit om det förut - musik har en förmåga att kasta en tillbaka i tiden... att få en att känna vad man kände där och då...
Många gånger är det roliga minnen som spelas upp för näthinnan och man ler lite för sig själv när man lyssnar på musiken. Andra gånger sitter man där med ett nostalgiskt vemod som svider i själen. Det tungsinne som en gång fann vägen till själens boning kommer återigen smygande och lägger sig som en slöja över kroppen och växer sig inåt och naglar sig fast under de minuter låten pågår.
Vilken remarkabel makt musiken har över vårt sinnelag!
Detta gäller även musik som man inte hört förut, men som har en förmåga att slå an den nostalgiska strängen i en. Och det är precis vad som hänt här idag, ikväll och nu. Det började med att jag lyssnade på Leaf Hounds "With a Minute to Go", vilken satte mig i tidsmaskinen som tog mig till sommaren 1999, trots att jag inte lyssnat på låten förut. Den bara erinrade mig - av olika anledningar - om en jobbig period jag genomlevde då, och gav mig en bitterljuv känsla. Sen gick jag vidare till Birth Controls "This Song is just for You", som bara är en sån låt... en sån som gör mig härligt nostalgisk. [Hoppas de spelar denna låt på Burg Herzberg Festivalen i sommar.]
På många håll använder man musik som terapi för dementa människor, och det finns naturligtvis en anledning till det.
Själv kan jag bli så berörd av musiken att jag uppfylls av en total lycka, en obeskrivlig eufori, som oftast uppkommer i live-sammanhang, på konserter. Jag hoppas att få uppleva detta på Sweden Rock Festival i sommar. Och på Burg Herzberg Festivalen.
Jag önskar att alla kunde beröras av musiken på det sätt jag skriver om, men jag tror inte att alla kan det, tyvärr. Kanske de berörs lika mycket av något som är deras största intresse?
Nåväl... nu skall jag njuta vidare... ha min bitterljuva smak ett tag till, innan det är dags att knyta sig.
Natti, folks!
Angående sommaren 1999; en dag kommer allting att ställas till rätta.
Från flera håll har jag fått indikationer på att det är konstigtatt jag trivs med livettrots jag är singel. Jag förstår egentligen inte detta. Alls. Vad är det som skulle vara så konstigt med det? Som den sociala ensamvarg jag är, passar det mig alldeles utmärkt. Visserligen är det så, att:
Det är ingen konst att leva själv, men det är en konst att leva med sig själv.
Begrunda det där för ett ögonblick. Är det detta som ter sig som en statshemlighet för de som tycker att det är konstigt att man trivs som singel? Ligger det en avundsjuka i att man lyckats "knäcka koden"?
Det kräver rätt så mycket av en som person att kunna leva med sig själv. Man har en hel del tillkortakommanden som man måste ta itu med eller kanske åtminstone acceptera. Och det är inte alltid enkelt. En del försöker fly ifrån det genom att jaga efter Den Rätte. Få bekräftelse utifrån för att få någon slags "jag duger"-känsla. Observera att jag inte lägger någon värdering i detta - var och en blir salig på sin tro - men det där ligger inte alls för mig. Jag har aldrig varit personen som springer in och ut ur förhållanden. Orka spendera energi på det, liasom. Det känns som om det tar mer energi än vad det alstrar. Jag har insett för länge sen att man inte kan springa ifrån sin egen skugga. Därför sätter jag mig hellre under ett träd. Jag söker först och främst bekräftelse inifrån. Om jag inte accepterar mig själv fullt ut, vem skall då göra det? Visst... det är ibland en balansgång på slak lina, men jag lär mig mycket på det.
Det finns för- och nackdelar med det mesta. Naturligtvis kan jag sakna närheten till en annan individ, och då talar jag inte bara om den fysiska. Jag kan sakna den där intellektuella närheten till en människa man älskar, en man kan bolla tankar och idéer med. En som förstår en och tycker om en även om man klantar sig. Jag kan även sakna någon som finns där när jag kommer hem från jobbet, någon att dela goda måltider med och som kliar en i håret när man tittar på teve. Jo, jag kan sakna det. Men inte så mycket att jag går på jakt för att jag måste ha det. Ty jag trivs med mig själv. Jag tycker att jag själv är ett underbart sällskap. :)
Man skall inte förringa att ens Vänner faktiskt kan ge en en hel del av det man saknar i en potentiell partner; Intellektuell stimulans. Prata om intressen. Gå på konserter ihop. Käka tillsammans. Alla de där sakerna gör jag ju med Vännerna. Och det berikar mig.
Det jag framför allt gillar med att vara singel är friheten. Friheten att komma och gå som jag vill. Känner jag inte för att stoppa in sakerna i diskmaskinen - eller bädda för den delen - så väntar jag till senare, utan att någon annan blir lidande. Det finns många aspekter på friheten, men det här var ett par exempel.
Så nästa gång du, eller någon annan, säger något om att de som varit singlar över en längre tid måste vara bittra; tänk om. Det [behöver] inte alls vara så!
Kvällens aktivitet blir lugn. Troligen kommer jag att falla i soffkoma en timma eller två, och sen antingen fortsätta läsa "Rasrisk" som fått stå undan ett tag, eller möjligen blir det lite film. Har lyckats få tag i Raskens, så det kanske blir den jag väljer att titta på. Eller "Jesus från Nazaret" som jag hittade på nätet. Det är en riktigt bra version av Jesu liv och lidande. Robert Powell gör den finaste Jesus jag nånsin sett. En roll som passade honom utmärkt. Man kan undra vad som hände med Powell sen... Han har spelat in ett par filmer, men ingendera blev någon större hit.
I övrigt fikade jag med blogg-/musikvännen idag, och fick en härlig promenad på köpet. Det blev många ord, men lite sagt kan man väl summera det som. ;) Ytterst trevligt var det iaf. Även om vi båda tyckt det kändes lite jobbigt att ha en fika inplanerad sådär i agendan. ;) Men vi överlevde. Båda två. ;) Bra träning! Det får vi nog göra om. ;) Kanske vi kommer att sitta lika kungligt nästa gång, om vi väljer samma fik? Rokokostolar is da shit. ;)
Lilla praktbotian simmar omkring, lever väl och verkar må gott nu. Det känns skönt att jag inte hade ihjäl honom/henne också. Det får räcka med att en strök med av mitt klanteri. Ibland när jag sitter nära akvariet och tittar in i detsamma, får jag samma känsla i kroppen som när jag dök. Mitt dykcertifikat tog jag förresten för att jag är livrädd för vatten. Blev jag av med min fobi? Nej. :)
Det där med fobier tål att bloggas om en annan gång. Nu skall jag inte sitta här och orera. Dags att förflytta ändalykten till soffan. Soffkoma är så BÄST! Puss, folks!
En grej som jag finner mycket märklig är att barnvagnsmammor måste gå två eller till och med tre i bredd. Inte vill de gå i ankparad heller när de får möten på trottoaren. Istället tvingar de ut alla andra fotgängare i vägbanan.
Vad är det som gör att tämligen nyblivna mammor har detta beteende?
Inför bredare trottoarer, för bövelen!
Många tjejer jag känner sade innan de skaffade barn att de aaaaldrig skulle bli som alla andra - den bekväma mamman som inte orkade ta sig någonstans, eller som bara gick upp i barnet och det nya familjelivet. Ändå har varenda en som lovat, dyrt och heligt att de inte skulle bli såna, blivit såna. Ringer man dem, så är det väldigt mycket snack om att lillan gjorde det, eller lillen gjorde detta. Det är iofs förståeligt, ty det torde ju vara en stor omvälvning och säkert alldeles fantastiskt att bli mamma. Och antagligen är man så mycket mamma att man glömmer bort allt annat här i världen och bara har detta fantastiska att prata om. Visst, det är positivt. Men tröttsamt. När man ideligen matas med denna - för alla andra utom för de inblandade - triviala information, tappar man till slut intresset. Vänskapen blir enahanda och ensidig. Och man delar inte längre samma intressen. Eller också ligger de i malpåse nånstans bland cellstof och snibbar?
Jag vill härmed inte ta bort den stora lycka det säkert innebär att bli förälder. Men det finns en värld utanför också. Glöm inte bort den.
Nu skall jag fika med en god bloggvän. Ta det lugnt i solen, ni andra!
...precis i den ordningen blir det denna dag. Den blå himlen lyses redan upp av solen, vilket gör en sådär härligt glad till sinnes. Blåskärmen är redan avklarad. Den fick jag för bara några minuter sen. Jag har inte haft en blåskärm på datorn på säkert något år, så jag blev minst sagt förvånad och misstänker starkt att det är den nya Winampen som ligger bakom. Med den följde en massa sånt som jag egentligen inte ville ha, men som jag tydligen inte var uppmärksam på vid nyinstallationen. Vad behöver jag "Winamp Remote" till? Jag vill ha det mest simpla som kan tänkas - en Winamp skall bara lira min musik. That's it. :) Nåväl... alla add-ons till programmet äro nu avinstallerade, så jag skall förhoppningsvis slippa blåskärmar i fortsättningen. Det där med Blåkulla talar väl för sig själv. ;)
Idag skall jag fika med en god vän efter jobbet. (Jodå, jag har faktiskt antecknat det i min agenda, trots att jag har svårt för sånt där med planeringar.) ;) Om vädret håller i sig tror jag att jag skall promenera ner till stan. Skall bli kul att se om man på vägen får syn på några små söta påskkärringar. Ty jag tycker faktiskt att de är söta, när de klär sig i huckle och målar röda kinder och gärna en och annan fräkna också. :)
Och denna morgon har jag uppdaterat mig vad gäller den mindre praktbotian i akvariet. Än så länge är den lilla rackaren vid liv, och det verkar som om den börjar få ett mer normalt beteende. Den simmar omkring horisontellt nu. Skönt. Jag blir arg på mig själv när mitt slarv kostar mina fina fiskar livhanken. Klarar sig den lilla krabaten blir det en fin påskpresent. :)
Mer snö har kommit i natt, men den hoppas jag smälter undan under dagen. Jag vill ju ha vår! Skall det vara så mycket begärt, när vi har haft höst hela vintern? ;)
Well, well. Jag tillönskar er en fin dag innan jag drar in i duschen. Tata, folks!
Jag har dragit mig för att slagga och rengöra akvariet ett tag eftersom jag tycker det är ett halvt företag att ta mig an det. Men jag såg att den mindre praktbotian började agera konstigt igår kväll - den försökte hålla sig uppe vid ytan, där det är mest syresatt vatten. Dessutom ville den hålla sig i vertikal position, vilket inte är riktigt normalt. Då förstod jag att den var rätt så risig, och detta i sig var givetvis en indikator på att det behövdes en snabb nödlösning - byta åtminstone 5-6 hinkar vatten - eftersom klockan var sent slagen.
Idag har jag hållit koll på fiskarna för att se så att ingen ny insjuknade. Men gårdagens vattenbyte var inte tillräckligt stort; en annan större praktbotia lämnade in. :( Då tog jag fram långa slangen och gjorde storrengöring i karet. Nu misstänker jag att de stackars fiskarna åkt på en syrefylla. Det kan inte vara lätt att gå från nitrit-/nitrathaltigt vatten till syrerikt dito. Vilken jäkla fart det blivit i karet! :)
Jag tror dock inte att den mindre praktbotian klarar sig. Tyvärr. :( Gah. Jag borde tagit mig an det där för några dagar sedan, men då hade jag inte den energi jag har nu.
När någon fisk dött har jag funderat på om jag skulle ersätta den med en annan, men var får man tag i fiskar stora nog att överleva ihop med andra fiskar som är uppemot 25-30 cm? För små fiskar blir rena munsbiten för de andra.
Jag är inte typen som har små guppysar eller mollysar. De har för lite personlighet. Min coolaste fisk är en 25 cms guldsömsciklid vid namn Axel. När jag lägger mig i soffan simmar han alltid till kortändan av karet och håller mig sällskap. Jag känner mig uppvaktad, rentav. :) Jag har en segelfenspleco som är lite längre än Axel. Han har fått namnet Elvis eftersom förre ägaren tyckte han var som en elvisp som drog upp alla plantor. När han spänner ut sina fenor ser han ut som ett mindre flygplan. Vidare har jag nu ett par praktbotior, två regnbågsfiskar och två hoplosternum. När de dör ersätter jag inte dem. Jag tror att jag kommer att lägga ner akvaristiken när dessa mina vänner är dead and gone. Värst kommer det att vara när Axel lämnar för de sälla jaktmarkerna. Det kommer att kännas tomt när kungen i karet inte längre finns.
Jag skulle gärna lägga in bilder på nya vårtecken, istället bjuder jag på färska bilder per den 18:e mars... Det här trodde man inte när man var ute och promenixade i helgen... hehe...
Jag får sluta vara så positiv och byta tillbaka till vinterjackan igen. Damn. :)
I övrigt sitter man här denna otroooOOOoooligt ljusa morgon och lapar sitt kaffe, som faktiskt smakade godare än på mycket länge. Varför vet jag inte, men ibland bara gör det det.
Det känns som om det kommer att bli en lång dag på jobbet. Mycket att göra och avsaknad av mina favoritkollegor. Men tisdagarna är ändå lite märkliga. När jag kör hem från arbetet tänker jag varje tisdag: "nu har halva arbetsveckan gått". Och det är otroligt vad fort veckorna går...
Nästa vecka är jag dessutom ledig på måndagen så jag får en längre ledighet till helgen, och en kortare arbetsvecka nästa vecka. Så skönt. :)
Nå... dagen idag skall bli en bra dag, precis som Victoria Tolstoy sjunger. Och jag utmanar er andra till att ha en lika bra dag... om inte bättre. :)
Katten väckte mig ruskigt tidigt imorse. Denna dag var det dags att ställa sig på vågen för första gången sedan jag startade om mitt Viktklubbsprogram. Jag hade kämpat hela veckan - minst en timma motionsjävelcykel per dag plus en timmas powerwalk flera gånger under samma tid och tänkte att det skulle betala sig i form av tappad vikt.
Men döm om min besvikelse när jag såg att jag bara gått ner 0,1 kg sen förra måndagen. :( Jag blev så pass besviken och nästan lika arg, att jag drog på mig motionskläderna och snörade mina sneakers och gav mig ut på en powerwalk innan klockan slog halv sju på morgonen. Jag trotsade isande vindar i 45 minuter, innan jag kom hem ganska frusen till frukostkaffet. Vem hade väl trott då, att det bara ett par-tre timmar senare skulle bli snöstorm? Inte jag, iaf. Jag gjorde nämligen ett statement - för första gången sen i höstas tog jag på min skepparkavaj och firade in våren. Inga vantar. Ingen mössa. Bara vår!! Då trillar tidernas snöstorm in! Den första sen förra vintern. Det är inte rättvist. Ja, jäklars. Naturens nycker, antar jag.
Frågan är om jag skall fortsätta och ha min vårjacka, eller om jag nu skall tvingas ta på den stora vita täckjackan igen...
Jomenvisst. Det är vad jag lyssnat på idag. Ernst-Hugo läsandes "Den lurande skräcken".
Bara att lyssna på E-H:s prosodi och intonation är fascinerande, ja, faktiskt rent av underhållande. Hans rytm och dynamik är/var klockren. Men han lät lite... fånig. I alla fall på sina ställen.
Det var mer än en gång jag fnissade, där jag satt på motionsjävelcykeln och trampade till Järegårds röst. Karln har en förmåga att få en att lyssna. Men frågan är om hans tanke var att underhålla en på det sättet...? Nåja. Begåvad var han ju.
Under gårdagens promenix ut för att köpa neti-kannan stannade jag till och njöt av ett par nya vårtecken, som jag dessutom fotograferade med mobilkameran, och som jag gärna delar med mig av här.
Nu skall vi inte förglömma de vårtecken som man inte kan skjuta in här, nämligen alla fåglar som kvittrar. Det är ett väldigt tjattrande, men vem tjattrar inte när man återser sina kompisar man inte sett på länge? ;)
Tofsvipan såg jag inte, men hörde den. (Cuby, det var en tofsvipa, för att jag säger att det var det.) ;))
Nåväl... idag skall jag ut och ta lite frisk luft. Så frisk som den kan vara i en av Sveriges mest luftförorenade städer. :)
Kvart över sex denna morgon väcktes jag av att det var ett märkligt liv i källaren. Jag bor på förstavåningen och blir ganska lätt väckt, speciellt av osedvanligt ljud. Och speciellt om de osedvanliga ljuden kommer ifrån källaren; jag har nämligen mitt förrådsutrymme precis under sovrummet.
Jag trodde att det var någon morgonpigg granne som gjorde vårstädning eller liknande, så jag tänkte att jag skulle gå ner och samtala om att de kanske kunde vänta med att göra det tills fan hade fått på sig skorna.
MEN... när jag kom ner till första dörren som leder in till källarutrymmena, såg jag att de hade plockat av (bräckt loss) hela låsinsatsen. Det var det första udda ljud jag lagt märke till och vaknat av. När jag sen gick vidare mot mitt (och flera andras) förråd, såg jag att branddörren in dit var stängd. Och då gick ljuset verkligen upp för mig: Det pågick inbrott, eller åtminstone försök till inbrott i källaren.
Egentligen borde jag där ha vänt på klacken och ringt polisen, men istället fick jag en adrenalinchock ifrån helvetet självt och öppnade branddörren och röt åt dem att nu skulle de för helvete se till att försvinna ut ifrån vår källare, och det fort! "Vi letar efter nåt..." var de två [förmodade] knarkarnas svar. "Så fan heller", sade jag. "Se till att försvinna ut!" Sen använde jag väl ett tillmäle som jag inte är helt stolt över såhär i efterhand, men jag skyller på att jag faktiskt var toppad av adrenalin...
Jag knackade på hos grannen efteråt... hon ringde brandkåren som i sin tur ringde låssmeden, vilken är på väg hit i skrivande stund. Och sen gick vi upp till det par som hade förrådet där de två lyckats klippa/bända upp, men ännu inte hunnit ta sig in i, innan jag dök upp och störde deras tidiga morgonaktivitet.
Jag VET att jag inte borde gå ner och konfrontera två inbrottstjuvar, men först insåg jag inte att det var inbrott på gång, och när jag väl insåg det, så hade jag som sagt adrenalinrush och då kan man agera lite... riskfyllt. Och dumt.
Nu skall jag koka kaffe och lugna ner nerverna ett par pinnhack. Sova kan jag glömma nu.
Burg Herzbergfestivalen skall även detta år upplevas. Men med bättre väder. Bland annat.
Så nu slår jag ett slag för ett band som skall lira där. Ett svenskt band vid namn QOPH (knepigt namn, skulle gärna höra förklaringen till det)... tror att det finns flera av er som brukar hälsa på min blogg som kan tänkas gilla det.
Jomenvisst, sörrni. Idag promenixade jag iväg och köpte mig en neti-kanna, dvs en nässköljningskanna. Skall se om det kan hjälpa till att hålla luftrörskatarren borta när vad-det-nu-är-jag-är-allergisk-mot slår ut nu i vår. Antihistamin och nässköljning skall nog fixa biffen.
Jag var lite nervös när jag skulle testa att skölja igenom näsan första gången, ty alla som badat och fått vatten i näsan vet hur det svider. Men döm om min förvåning när jag insåg att det endast var skönt! Jag ångrar inte att jag köpt mig en sådan kanna. Inte det minsta. Även om det kostade sina slantar.
...sen tycker jag ju att det är otroligt häftigt att ha en snygg fallossymbol ståendes, sådär bara! Visst är den vacker? Mumma. ;)
Ni som vill läsa mer om nässköljning kan göra det här.
Har du funderat över det... vad som gör dig lycklig? Det har jag många gånger gjort, och varje gång kommer jag fram till samma sak. Och det här gäller naturligtvis bara mig.
Jag gillar att inte ha för mycket saker planerade i min agenda. Har jag det känner jag mig lite halvstressad av vad som av andra kan ses som ingen anledning. En del skriver ju in allt vad de skall göra, varje liten detalj, i sin agenda.
Själv tänker jag att ju mer detaljerat en dag rutas in, desto mer måsten och saker har man att förbanna sig själv över att man inte gjort om man nu av en eller annan anledning inte hinner med det. Varför utsätta sig själv för det? Jag blir istället alldeles nöjd ju tommare min agenda är. Bara saker som är direkta måsten skrivs in: bilprovning, läkarbesök, återlämning av biblioteksböcker, möten eller annat som är tidsbundet.
All spejs däremellan är min tid. Min fria tid. Tid som jag själv bestämmer över och som jag fyller med vad jag känner för för stunden. Jag har till och med svårt att skriva in saker som att fika med en god vän... tänk om jag inte känner för det den torsdagen vi bestämt? Tänk om jag är på humör att bara vara själv och läsa en bok eller vad som helst? Lyckligtvis är mina vänner likadana. Därför brukar vi bara säga: vi hörs på torsdag och så ser vi hur vi känner. Den typen av vänskap är för mig guld värd.
Så... om ni frågar mig vad som gör mig lycklig så säger jag:
Att göra vad jag känner för just för stunden. Det gör mig lycklig.
Jag har läst ett otal bloggar där folk frågar sig vad man egentligen skall blogga om. Själv skriver jag sällan något riktigt seriöst och min integritet hindrar mig ibland från att skriva djupare saker här.
Men för er, som funderar över bloggandet, så har Jan Berglin (han är smått en idol i min borg) svaret här:
Så har man återigen vaknat upp till en ny dag. Den här dagen tänker jag göra till något alldeles speciellt. Jag tänker fylla den med positiva saker.
Just nu känner jag att jag håller på att få energin tillbaka mer och mer efter att ha känt mig ganska dränerad på densamma under en tid. Och det är SKÖNT. Jag kan nu planera lite saker och genomföra dem, inte bara tänka att "det där måste jag göra" och sen stannar det vid tanken för att jag helt enkelt inte har energi nog att göra det tänkta.
När jag vaknade hade det redan börjat ljusna, och det var till och med innan alarmet gick igång. Jag låg där i sängen och mornade mig en stund och kom att tänka på att jag kanske skulle damma i sovrummet innan jag gick till jobbet. Naturligtvis gjorde jag nu inte detta, det skulle kännas helt galet att gå omkring och städa runt halvsju på morgonen... men jag är glad att jag insåg att jag faktiskt har energin nog att göra det där. Det är trots allt skillnad på att fundera över att göra en sak och sedan välja om man skall genomföra det eller inte och på att fundera över saken och inte orka göra det.
...sen är jag ju så långt ifrån en pedant man kan komma. Rent har jag omkring mig, men jag bryr mig inte särskilt mycket om ifall en filt ligger ovikt i soffan eller om det står lite grejor i vasken som behöver diskas. Jag är rätt så avslappnad på det området, tack och lov. :)
Nå... dagen idag kommer först och främst att vikas åt att arbeta med en av mina favoritarbetskamrater (jo, man kan faktiskt ha såna!), och sen får vi se... det är sista arbetsdagen för den här veckan och det känns alltid mycket bra, även om jag trivs jättebra med mitt arbete. Lite träning får det nog bli i vanlig ordning när jag kommer hem. Motionsjävelcykel till ett par avsnitt av "Medium" och sen lite gott käk. I övrigt tänker jag göra precis vad jag känner för för stunden. Det är nämligen det som gör mig lycklig.
Hur underbart är inte det, att få blommor när man som minst anar det? Speciellt våriga orangegula tulpaner som nu står intill en skål med apelsiner och som utgör ett alldeles levande stilleben? Så fort någon visar att de tänker på mig blir jag rörd. Visst ställer jag allt som oftast upp för människor, för att jag råkar vara den typen av person, men jag förväntar mig inte så mycket i retur. Bara att folk skall vara schyssta och reko tillbaka. Och ibland blir det en del payoff när man varit vänlig mot någon. Som idag när jag fick blommor för att jag gjort arbetskamraten en - för mig - liten tjänst. Men hon uppskattade den som en stor sådan. Fådda blommor är de bästa! :)
Min V40 är en trotjänare. Den startar i ur och skur och tar mig dit jag vill. Men ibland är jag lite sugen på att byta bil. En Hyundai Coupé FX av årsmodell 2001 hade inte varit dum... eller varför inte den här:
Den är ju SÅ mycket JAG. ;)
Drömma kan man ju alltid...
Notering: Bilden är lånad från Blocket. Jag skulle troligen inte ens ha råd att fotografera den. ;)
Snart måste jag sluta blogga. Jag drömde om att jag åkte runt på olika loppisar och letade vinylplattor. Undrar var jag fått den idén ifrån? Det kan väl inte vara här eller här? ;)
Nåja. Det var ju en trevlig dröm jag hade. Och i drömmen pratade jag med Cuby om vilka skivbackar jag varit och rotat i. Tipsade lite om var det kunde finnas psych-plattor, men framför allt var det inte ens var lönt att ta en titt. Det mesta var ändå utgallrat.
Delar med mig av en bild jag tog idag när jag var ute och promenerade. Helt underbart att se att denna typ av vide slagit ut så mycket, trots att det bara är i mitten av mars.
I helgen körde jag till Emmaboda. Med min inbyggda GPS for jag iväg med följande inprogrammerat: "Väg 119 till Ryd, sen väg 120." Jo, det är så min GPS fungerar. Inte en massa "sväng höger om 124 meter, kör inte för fort".
Det där med "kör inte för fort" gäller inte i de småländska skogarna. Där är det en sport att ta sig fram på kringelikrokvägarna mycket fortare än vad man får. Ingen bebyggelse och kuperad terräng. Då är det som roligast att köra bil, för att inte tala om motorcykel. Baskemej om jag inte skall besöka bästaste M till sommaren igen, men då köra motorcykel dit. Det är hur ljuvligt som helst att köra hoj på landsväg som svänger lite här och lite där. Man blir inte trött på det. Jag tillhör den kategori medborgare som håller på att somna vid ratten om jag kör för länge på motorväg, eller på raksträckor... Att köra utan en "riktig" GPS kan vara lite spännande. Min navigering får istället förlita sig till vad som står på vägskyltarna; Om de slutar på "torp" eller "arp" är man fortfarande i Skåne. Men när orterna slutar på "hult" vet man att man är på rätt väg. Och när varje liten gul ortsskylt har ett "måla" i slutet, så vet man att man snart är framme. Dock fick jag mina tvivel att jag var på rätt väg när jag plötsligen kom till en skylt där det stod "Blekinge län". Vaf....... började jag närma mig BLEKINGE?? Men jag tänkte att så illa kunde det väl ändå inte vara att jag vridit av fel nånstans. Jag höll ut och så småningom mötte jag skylten där det stod "Kronobergs län".
Jag tycker det är kul att köra utan karta... det känns lite äventyrligt. Så länge man har bensin i tanken är jag lugn som en filbunke. :)
På hemvägen stannade jag till för att plåta en sak jag sett när jag körde upp till Emmaboda. Det FINNS haj i smålands insjöar! Bilden är tagen med mobilen, och är inte direkt i RÅformat. Möjligen jag skriver lite senare om hur helgen varit... men jag vill passa på att tacka bästaste M för att hon finns! Tack för en mycket trevlig och avslappnad helg. Nu skall jag gå med i Viktklubb efter denna. :))
Dags att göra sig i ordning för jobbet. Tata, folks!
...att jag varit inne på min bästa Väninnas blogg kände jag för att googla på bilder på "tumbleweed", och då hittade jag denna otroligt vackra bild som jag känner för att dela med mig av till er alla.
Härligt med en naturlig fallossymbol i bakgrunden, förresten. ;)
Dagens låt: "Amalia går med gummikavaljer i bastu" med M A Numinen
...tror jag inte ett skvatt på. Det ter sig mest lite sektliknande i mina ögon.
Däremot tror jag på att rensa ut en massa skit man har i hemmet emellanåt. I somras gjorde jag en riktig raid och slängde MASSOR; dels saker jag hade i lägenheten, men jag rensade också ur källarförråden. Fan med skit man samlar på sig.
Ibland undrar jag: Är det vi som äger tingen eller är det tvärtom?
Jag tror att för mycket saker gör att man känner sig som en slav under dem. Ändå tror jag fortfarande att jag har för mycket grejor. Vilket kanske bara bekräftar min tes att man är slav under dem...?
Raiden i somras, som var den största jag gjort sen urminnes tider, var så befriande. Tänk vad det kan tynga en att ha så mycket saker, saker som gör att man inte ser skogen för att alla träd står i vägen... man ser ju bara en HÖG av saker, men man vet inte vad som finns i den.
Så fort jag känner att jag har tillräckligt med tid, så skall jag göra en rejäl raid igen. Jag kommer att känna mig så fri efteråt.
Det var på tiden, säger jag. Jag förstår inte republikanernas politik över huvud taget, men så långt vet jag, att vad USA behöver är inte ytterligare en imbecill och inskränkt president. Jag är tacksam att John McCain blir republikanernas kandidat i presidentvalet. Mike Huckabee är, minst sagt, en grottmänniska. Om jag själv får tycka till. Och det får jag, ty det här är min blogg. ;)
Nu får man väl säga att tacksamheten sträcker sig så långt att Huckabee inte längre har ens skuggan av en tjantz att svära presidenteden, men för den sakens skull vill jag inte att McCain heller skall göra det.
Jag hoppas på demokratisk seger. Då kanske det blir lite mer ordning på Landet i Väst.
Jag tror att vi alla blivit utsatta för den på ett eller annat sätt någon gång. Det är förbaskat jobbigt för alla inblandade.
Själv har jag utsatts för den på de mest märkliga vis. Jag kan på något sätt förstå när en annan kvinna blir svartsjuk på mig om jag pratar med hennes kille, även om jag faktiskt inte är intresserad av upptagna män. Osäkerheten hos Henne gör att hon anser mig vara ett hot, trots att jag är mycket noggrann med att prata lika mycket med och till Henne som med och till Honom. Något jag på ett tidigt stadium lade märke till var att det är riktigt farligt om man får någon annan kvinnas man att skratta. Ve den kvinna som lyckas med det! Men nånstans kan jag ändå acceptera denna typ av svartsjuka. Även om det bottnar i rädslor och osäkerhet hos den som blir svartsjuk, så kan man kanske ändå se den som logisk (även om demonerna som personen målar upp inte är det.) Det logiska består i att det finns en orsak-verkan mellan att vara osäker (att tro att man kanske inte räcker till/duger) och att tro att man kanske kan mista en person pga detta.
Den andra typen av svartsjuka jag varit utsatt för är inte på långt när så logisk som den förstnämnda. Jag pratar om män som blir svartsjuka (nej inte avundsjuka, utan verkligen svartsjuka!) på att jag är en god vän till deras flickvän/sambo/fru eller vilket det nu är. Detta är fullständigt ologiskt och något som jag inte alls kan förstå eller ens vill förstå. Jag ser inte någon orsak-verkan i det. Visst kan det väl också bottna i en osäkerhet hos Mannen ifråga, men det är ändå så jäkla ologiskt, då varken jag eller hans sambo är lagda på det hållet. Är han rädd att jag skulle släta över hans tjej, eller vad är det fråga om? Det märkliga är att jag inte råkat ut för det här bara en gång, utan X antal gånger. Är jag en för god vän...? Nä, det är jag inte, ty det kan man inte vara. ...inte kan väl Mannen tro att jag skulle betyda mer än vad han gör? Vänner är viktiga, och de är de som finns kvar när allting rasar. Detta innebär ju inte att Vänskapen mellan två kvinnor kvaddar förhållandet som någon av dem befinner sig i. Snarare tvärtom. Däremot finns det ett hederskodex Vänner emellan, vilket innebär att det man berättar för varandra stannar där. Det är inget man berättar för den man lever tillsammans med. Det är ett förtroende man har till varandra, och inget som skadar ett befintligt man-kvinnaförhållande. Om det är detta som skulle ligga till grund för mina Väninnors mäns svartsjuka - att vi har ett Förtroende för varandra - så fattar jag verkligen ingenting och har ännu svårare att acceptera deras svartsjuka gentemot mig.
Någon som har en bättre förklaring på det jag pratar om? Ni är välkomna att slänga in en kommentar.
Det finns en tredje sorts svartsjuka som också är både förståelig och icke förståelig. Jag har en riktigt god Vänskap till flera män. Män som jag inte skulle vilja vara tillsammans med på "det" planet, utan som verkligen bara är Vänner till mig, och har så varit under många år. Ibland händer det ju sig att de skaffar flickvänner (eller vilket epitet ni nu vill ge denna individ) och för det mesta går det bra, men i många fall går det helt åt pipsvängen. Den nya kvinnan accepterar inte att Han har en kvinna som Vän! Men om vi nu skulle vilja få ihop det, varför skulle vi inte ha gjort det för länge sen?
Svartsjuka är ett gissel.
Undrar hur många av er som känner igen alla TRE av de beskrivna typerna av svartsjuka.
"Den besynnerliga händelsen med hunden om natten" av Mark Haddon. Författaren skriver utifrån ett Aspergerperspektiv, vilket ligger under autismspektrat. Mellan kapitlen om själva mordhändelsen har han sprängt in olika faktakapitel... som exv detta:
"Kapitel i böcker brukar vara numrerade med grundtal 1, 2, 3, 4, 5, 6 och så vidare. Men jag har beslutat mig för att numrera mina kapitel med primtal 2, 3, 5, 7, 11, 13 och så vidare, för att jag gillar primtal. Så här räknar man ut vilka som är primtal. Först skriver man ner alla positiva hela tal i världen. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 2. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 3. Sedan tar man bort alla tal som går att dividera med 4 och 5 och 6 och 7 och så vidare. De tal som blir kvar är primtal. Regeln för att räkna ut primtal är väldigt enkel, men hittills har ingen lyckats skapa en formel för hur man ska få reda på om ett mycket högt tal är ett primtal eller vilket som kommer att vara nästa primtal. Om ett tal är mycket, mycket högt kan det ta flera år för en dator att räkna ut om det är ett primtal eller inte. Primtal används för att göra koder och i Amerika klassificeras de som militärt material, och om man kommer på att primtal som har mer än 100 siffror måste man tala om det för CIA och de köper det för 10000$. Men det skulle inte vara något vidare bra sätt att försörja sig på. Primtal är det som är kvar när alla mönster är borta. jag tycker att primtal är som livet. De är mycket logiska, men man kan inte lista ut reglerna även om man skulle ägna all sin tid åt att fundera på dem."
Detta förklarar varför jag redan är på kapitel 71, när jag bara har läst 52 sidor. :)
Jag som arbetar med personer som har autism fascineras av denna bok, men jag tror vem som helst skulle tycka den var lika intressant som jag. Verkligen en annorlunda skriven bok, sedd utifrån en atomistiskt tänkande 15-årig pojke som försöker förstå sin omvärld.
-----------------------------
Nästa bok jag just nu läser är Mattias Gardells "Rasrisk" som jag skrivit om tidigare. Denna bok rekommenderar jag mycket varmt. Den handlar om rasmotsättningar i USA, hur de uppkommit, hur de utveckats och var de befinner sig idag.
Tänk att svarta Nation of Islam samarbetar med vita Ku Klux Klan... Det kan te sig besynnerligt i våra ögon, men de har samma mål: total segregering av svarta kontra vita. Officiella Nation of Islam-sidan.
Är det bara jag som lagt märke till detta märkliga fenomen när man är ute och kör bil eller motorcykel (eller vad slags ekipage man nu föredrar att framföra)?
VARFÖR ligger det så ofta en endaste sko eller stövel i vägrenen? Denna trend tenderar mestadels att hålla sig till motorvägarna. En sko här, en stövel där.
Hur hamnar skodonet där, egentligen? Är det enbenta förare som passar på att göra sig av med överflödiga pjukks? Är det någon som gör ett practical joke mot sin polare? Kastar folk ut en sko för att försöka pressa försäkringsbolaget på pengar för nya diton? Är det motorcyklister som kör så fort att ena stöveln fullständigt glider av vederbörande?
För inte tusan tappar man väl en sko på motorvägen, sådär, bara? Hoppsan. Ojsan.
Äntligen. Nu kommer ljuset. Jag behöver det mer än nånsin, och att vakna och inse att solen håller på att gå upp är helt underbart. Inget "tända-lampan-och-få-ont-i-ögonen-syndromet". Att tända lampan på morgonen när det är bäckmörkt chockar hjärnan. Nu är det bara ett "vakna-långsamt-naturligt-ljus".
Underbart.
Jag skall nog ta mig igenom denna vecka också. Morgonens låt: Fred Åkerström "Jag ger dig min morgon"
Ibland drömmer jag. Dagdrömmer, alltså. Ibland om ganska alldagliga saker, ibland om lite större.
Just nu tänker jag att jag nog skulle passa bra långt ute i skogen. Där jag en gång kom ifrån som bortbyting.
Jag skulle bygga mig en kåta av naturmaterial och inreda med pälsar och annat som skulle förhöja mysfaktorn och samtidigt ge mig skydd från kylan. Jag skulle odla mina ekologiska grönsaker, rotsaker, bär och frukt och på så vis vara självförsörjande. Jag skulle ha med mig min katt och vara ett med Moder Jord och Naturen. Alla djur skulle vara mina närmaste grannar.
Jag skulle kunna släppa kontakten med hela mänskligheten.
Jag skulle slippa alla sociala regler, alla tidskrav... jag skulle slippa vara glad och trevlig i tid och otid när jag inte känner för att vara det. Slippa bli besviken på mig själv och på andra. Jag skulle tälja mina pinnar och göra upp min eld.
Jag skulle trivas. Dagens låt: "Jag är ett monster" av Freddie Wadling
...bestod av middag, massage och film. Sämre kan det tamejtusan vara.
Nu är jag så trött att ögonen går i kors, det skall bli skönt att sluta de blå. Måste vara alert imorgon när det blir fest tillsammans med flera hundra personer. Festen börjar kl 14 och skall enligt uppgift sluta efter 02... skall man hålla igång så länge, så är det nog bäst att man får sin lilla skönhetssömn. Och håller igång gör jag sannerligen, speciellt om det vankas liveband som det gör på denna tillställning.
