En grej som jag finner mycket märklig är att barnvagnsmammor måste gå två eller till och med tre i bredd. Inte vill de gå i ankparad heller när de får möten på trottoaren. Istället tvingar de ut alla andra fotgängare i vägbanan.
Vad är det som gör att tämligen nyblivna mammor har detta beteende?
Inför bredare trottoarer, för bövelen!
Många tjejer jag känner sade innan de skaffade barn att de aaaaldrig skulle bli som alla andra - den bekväma mamman som inte orkade ta sig någonstans, eller som bara gick upp i barnet och det nya familjelivet. Ändå har varenda en som lovat, dyrt och heligt att de inte skulle bli såna, blivit såna. Ringer man dem, så är det väldigt mycket snack om att lillan gjorde det, eller lillen gjorde detta. Det är iofs förståeligt, ty det torde ju vara en stor omvälvning och säkert alldeles fantastiskt att bli mamma. Och antagligen är man så mycket mamma att man glömmer bort allt annat här i världen och bara har detta fantastiska att prata om. Visst, det är positivt. Men tröttsamt. När man ideligen matas med denna - för alla andra utom för de inblandade - triviala information, tappar man till slut intresset. Vänskapen blir enahanda och ensidig. Och man delar inte längre samma intressen. Eller också ligger de i malpåse nånstans bland cellstof och snibbar?
Jag vill härmed inte ta bort den stora lycka det säkert innebär att bli förälder. Men det finns en värld utanför också. Glöm inte bort den.
Nu skall jag fika med en god bloggvän.
Ta det lugnt i solen, ni andra!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar