Singel och glad!

Från flera håll har jag fått indikationer på att det är konstigt att jag trivs med livet trots jag är singel. Jag förstår egentligen inte detta. Alls. Vad är det som skulle vara så konstigt med det? Som den sociala ensamvarg jag är, passar det mig alldeles utmärkt. Visserligen är det så, att:

Det är ingen konst att leva själv, men det är en konst att leva med sig själv.

Begrunda det där för ett ögonblick.
Är det detta som ter sig som en statshemlighet för de som tycker att det är konstigt att man trivs som singel? Ligger det en avundsjuka i att man lyckats "knäcka koden"?

Det kräver rätt så mycket av en som person att kunna leva med sig själv. Man har en hel del tillkortakommanden som man måste ta itu med eller kanske åtminstone acceptera. Och det är inte alltid enkelt. En del försöker fly ifrån det genom att jaga efter Den Rätte. Få bekräftelse utifrån för att få någon slags "jag duger"-känsla. Observera att jag inte lägger någon värdering i detta - var och en blir salig på sin tro - men det där ligger inte alls för mig. Jag har aldrig varit personen som springer in och ut ur förhållanden. Orka spendera energi på det, liasom. Det känns som om det tar mer energi än vad det alstrar.
Jag har insett för länge sen att man inte kan springa ifrån sin egen skugga. Därför sätter jag mig hellre under ett träd.
Jag söker först och främst bekräftelse inifrån. Om jag inte accepterar mig själv fullt ut, vem skall då göra det? Visst... det är ibland en balansgång på slak lina, men jag lär mig mycket på det.

Det finns för- och nackdelar med det mesta. Naturligtvis kan jag sakna närheten till en annan individ, och då talar jag inte bara om den fysiska. Jag kan sakna den där intellektuella närheten till en människa man älskar, en man kan bolla tankar och idéer med. En som förstår en och tycker om en även om man klantar sig. Jag kan även sakna någon som finns där när jag kommer hem från jobbet, någon att dela goda måltider med och som kliar en i håret när man tittar på teve. Jo, jag kan sakna det. Men inte så mycket att jag går på jakt för att jag måste ha det. Ty jag trivs med mig själv. Jag tycker att jag själv är ett underbart sällskap. :)

Man skall inte förringa att ens Vänner faktiskt kan ge en en hel del av det man saknar i en potentiell partner; Intellektuell stimulans. Prata om intressen. Gå på konserter ihop. Käka tillsammans. Alla de där sakerna gör jag ju med Vännerna. Och det berikar mig.

Det jag framför allt gillar med att vara singel är friheten. Friheten att komma och gå som jag vill. Känner jag inte för att stoppa in sakerna i diskmaskinen - eller bädda för den delen - så väntar jag till senare, utan att någon annan blir lidande. Det finns många aspekter på friheten, men det här var ett par exempel.

Så nästa gång du, eller någon annan, säger något om att de som varit singlar över en längre tid måste vara bittra; tänk om. Det [behöver] inte alls vara så!