Svartsjuka

Jag tror att vi alla blivit utsatta för den på ett eller annat sätt någon gång. Det är förbaskat jobbigt för alla inblandade.

Själv har jag utsatts för den på de mest märkliga vis.
Jag kan på något sätt förstå när en annan kvinna blir svartsjuk på mig om jag pratar med hennes kille, även om jag faktiskt inte är intresserad av upptagna män. Osäkerheten hos Henne gör att hon anser mig vara ett hot, trots att jag är mycket noggrann med att prata lika mycket med och till Henne som med och till Honom.
Något jag på ett tidigt stadium lade märke till var att det är riktigt farligt om man får någon annan kvinnas man att skratta. Ve den kvinna som lyckas med det!
Men nånstans kan jag ändå acceptera denna typ av svartsjuka. Även om det bottnar i rädslor och osäkerhet hos den som blir svartsjuk, så kan man kanske ändå se den som logisk (även om demonerna som personen målar upp inte är det.) Det logiska består i att det finns en orsak-verkan mellan att vara osäker (att tro att man kanske inte räcker till/duger) och att tro att man kanske kan mista en person pga detta.

Den andra typen av svartsjuka jag varit utsatt för är inte på långt när så logisk som den förstnämnda.
Jag pratar om män som blir svartsjuka (nej inte avundsjuka, utan verkligen svartsjuka!) på att jag är en god vän till deras flickvän/sambo/fru eller vilket det nu är.
Detta är fullständigt ologiskt och något som jag inte alls kan förstå eller ens vill förstå. Jag ser inte någon orsak-verkan i det. Visst kan det väl också bottna i en osäkerhet hos Mannen ifråga, men det är ändå så jäkla ologiskt, då varken jag eller hans sambo är lagda på det hållet. Är han rädd att jag skulle släta över hans tjej, eller vad är det fråga om? Det märkliga är att jag inte råkat ut för det här bara en gång, utan X antal gånger. Är jag en för god vän...? Nä, det är jag inte, ty det kan man inte vara.
...inte kan väl Mannen tro att jag skulle betyda mer än vad han gör?
Vänner är viktiga, och de är de som finns kvar när allting rasar. Detta innebär ju inte att Vänskapen mellan två kvinnor kvaddar förhållandet som någon av dem befinner sig i. Snarare tvärtom.
Däremot finns det ett hederskodex Vänner emellan, vilket innebär att det man berättar för varandra stannar där. Det är inget man berättar för den man lever tillsammans med. Det är ett förtroende man har till varandra, och inget som skadar ett befintligt man-kvinnaförhållande.
Om det är detta som skulle ligga till grund för mina Väninnors mäns svartsjuka - att vi har ett Förtroende för varandra - så fattar jag verkligen ingenting och har ännu svårare att acceptera deras svartsjuka gentemot mig.

Någon som har en bättre förklaring på det jag pratar om? Ni är välkomna att slänga in en kommentar.

Det finns en tredje sorts svartsjuka som också är både förståelig och icke förståelig.
Jag har en riktigt god Vänskap till flera män. Män som jag inte skulle vilja vara tillsammans med på "det" planet, utan som verkligen bara är Vänner till mig, och har så varit under många år.
Ibland händer det ju sig att de skaffar flickvänner (eller vilket epitet ni nu vill ge denna individ) och för det mesta går det bra, men i många fall går det helt åt pipsvängen. Den nya kvinnan accepterar inte att Han har en kvinna som Vän! Men om vi nu skulle vilja få ihop det, varför skulle vi inte ha gjort det för länge sen?

Svartsjuka är ett gissel.

Undrar hur många av er som känner igen alla TRE av de beskrivna typerna av svartsjuka.