onsdag 13 mars 2013

Dagen då jag stod upp för mig själv

Alla vet att jag älskar mitt jobb. Så till den milda grad att jag mer än gärna jobbat på min fritid. I perioder har det varit hektiskt och jag har känt att jag verkligen inte hunnit med vad jag har behövt hinna med på arbetstiden, men jag har accepterat att det varit så och fortsatt att jobba på min fritid, dels för att beta av saker, men även för att det är när jag är ledig och i min hemmiljö jag känner att jag får saker gjorda. Ingen som stör. Dock hände det sig att förändringar i organisationen - ny tillfällig chef på två av de fyra enheter jag arbetade mot - gjorde att min arbetsbörda blev alldeles utomordentligt mycket tyngre. Den nya chefen ville att jag skulle gå in och styra över folk, men nä, det ligger inte i min natur. Dessutom anser jag att jag har alldeles för lite betalt för att agera lillchef. Jag är en människa som använder kommunikation för att skapa goda relationer till mina arbetskollegor. I dialogen blir det ett gott klimat både kollegor emellan, men även mellan kollegor och chef. Jag har i alla år varit spindeln i nätet som skapat ett gott arbetsklimat. Ty jag VET att ett gott arbetsklimat gör att verksamheten mår bra, för att arbetstagarna mår bra. Det främjar motivationen. Jag är dock medveten om att i de två verksamheterna det handlar om, är folk slutkörda, och då är det inte särskilt lätt att utföra de arbetsuppgifter som den nya chefen på de arbetsplatserna tycker att jag skall göra. Jag är inte människan som går in och pekar med hela handen. Jag är istället personen som vädjar till människors egen drivkraft och motivation, för att de själva skall ta ansvar och initiativ. Fast jag vet att just nu ÄR inte det det rätta i dessa två verksamheter. De behöver någon som kommer in och verkligen sträcker upp verksamheten. En chef som sätter ner foten och säger var skåpet skall stå. Därmed är jag helt säker på att den nya chefen är på rätt spår. Jag tror på hennes nya koncept. Jag är bara inte kvinna nog att axla den roll hon vill att jag skall axla. Eftersom jag nu varit spindel i nätet på dessa två enheter under en tid, så har jag redan jobbat fram den roll jag idag bär, och det har jag fått göra så ödmjukt jag bara kan. Att ändra mitt förhållande till medarbetarna och börja styra och ställa istället för att vara ödmjuk inför dem, skulle säkert vara möjligt, men det skulle kännas helt sjukt och jag skulle bruka våld på mig själv. Då kliver jag hellre av och låter någon annan ta vid.

Och så önskar jag ett stort lycka till till verksamheterna, chefen (som snart lämnar över till någon ny chef igen) och de som tar över mitt jobb.

Vi har inte gått ut med det hela ännu. Ingen vet om att jag tänker släppa mitt uppdrag på de två enheterna. Jag tror att medarbetarna kommer att förfasa sig över att en av deras stora trygghetspunkter försvinner. En som de litat till. Men jag tror att det kommer att gå bra för dem. Jag är inte oumbärlig.


Jag inser att jag kommit långt i min utveckling, när jag vågat stå upp för mig själv, lyssnat inåt, KÄNT vad som är rätt för mig i mitt hjärta. Följt denna känsla och vågat säga nej.
Även om det i viss mån känns som om jag tar ett steg tillbaka, så är det ändå ett stort kliv FRAMÅT för mig att VÅGA GÖRA det, att våga säga ifrån och tacka nej. Att släppa taget om tryggheten och lita till att det kommer att ordna sig! Den gamla "jag" skulle varit förtvivlad över situationen - att befinna mig i något slags limbo. Jag har just nu bara mina 25% spindel-i-nätet-tjänst. Vad som händer därutöver har jag i nuläget ingen aning om. Jag tar en dag i sänder och känner - vet - att jag kommer att landa. Jag tror på att om man stänger en dörr, så öppnas en ny... eller till och med flera. Jag känner mig tillfreds med mitt beslut att kliva av.  Den första tiden sammanfaller passande nog med att en medarbetare skall vara pappaledig. Jag har försökt hitta det positiva med att vikariera på hans tjänst, även om jag egentligen inte känner för att jobba varannan helg. Men igår fick jag reda på att han faktiskt vill jobba sina helger under pappaledigheten, så även det ordnade sig! :) Som sagt... jag tror att om jag bara sitter lugnt ner i båten, så kommer allt att falla på plats.

Jag har så mycket, verkligen mycket! att vara tacksam över. Jag har ett gott liv. Ett eget litet hus. Fina vänner. Pengar så jag klarar mig. En bil som funkar. En hund som snusar i sin bädd nedanför. En konsert runt hörnet. Sweden Rock Festival om ett par månader. Och så kommer ju våren och sommaren nu! Ja, jag är sannerligen inte lottlös.

Om ett par dagar öppnar högskolorna för ansökningar till olika kurser och program. Jag har redan tänkt att jag skall söka en kurs i projektledning. Situationen som råder gör också att tankarna kring vad jag vill bli när jag blir stor, aktualiseras. Men jag säger som Timbuktu; "Det löser sig".





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar