Under isen

...är det kallt. Jag behöver finna vaken som jag kan ta mig upp ifrån.

Jag måste bli bättre på att sätta gränser och inte låta andra få mig att göra skitgrejor som lika gärna ligger på deras eget bord. Och deras outtalade förväntningar på mig är ju inte något som egentligen ligger hos mig, utan hos dem, och det enda sätt jag kan få dem att inse att de är rent absurda är genom att sätta gränser.

Och detta gjorde jag igår. Jag gjorde iaf ett försök. Och det resulterade i att det blev en lång mailutväxling där motparten drog in chefen - eller som jag skulle vilja kalla det: "pappa" - som ett sätt att "varna" mig för att sätta mig på tvären.

Och jag mådde skitdåligt. Hela jävla dan blev förstörd. Och det påverkar mig fortfarande. Alla dessa förväntningar andra har på mig trampar ner mig. För jag är ju människan som alltid försöker möta andras förväntningar och uppfylla dessa. Det har jag gjort ända sedan barnsben. Men numera inser jag att jag måste lyssna till mig själv. Det kommer att äta upp mig annars.

I detta senaste fall handlar det om vår gruppledare. Han är bara en gruppledare (som egentligen skulle arbeta nere på golvet) och ingen chef. Men chefen har höjt upp honom ifrån golvet, så numera har han fått kontor borta på staben och ingen nere på gräsrotsnivå vet vad han pysslar med öht. Det har hänt att man ringt honom flera gånger och man hör hans barn i bakgrunden. Han är alltså hemma på arbetstid...

Lägg därtill att det var tänkt att han skulle ha vissa uppgifter - som mailades ut till oss medarbetare - men de flesta av dessa har hamnat i mitt knä. Innebär det att jag är en gruppledare utan titel? Eller har jag bara blivit en sketen sekreterare till honom? (No offense till sekreterarna, det är ett yrke jag gärna har själv, men då skall jag fan ha det på papper, vilket jag inte har. Jag är "vårdare".)

Jag vill här passa på att säga att jag inte är avundsjuk ett endaste dugg. Gruppledaren får gärna sitta och lira kort med chefen, det bryr jag mig inte om. Men jag blir tokig när han ringer mig i tid och otid eller mailar och ber mig göra små skitsaker som han förmodligen skulle kunna sitta och göra själv, eftersom han har tid att vara hemma med barnen på arbetstid!

Det känns för övrigt som om han vill visa mig var skåpet skall stå och se hur mycket jag gör av alla skitgrejor han ger mig. Var min gräns går. Han till och med uttryckte sig som följer i mailet: "anledningen till att jag lämnade över det till dig var just att slippa hantera det[...]"... wtf?! "Slippa hantera det"?! Hur skall man tolka det? Är han för "stor" för att befatta sig med uppgiften? Är jag så "liten" att jag gott kan sitta med skiten? Tycker han det är direkt tråkigt? In that case - I've got some news for him! Vissa arbetsuppgifter man får är tråkiga. Get used to it! Men han skall inte skicka idiotuppgifter till mig som han själv kan göra, men tycker är tråkiga. Dessutom har jag triljoner andra saker att göra och som skall hinnas med.

Det här verkar vara mitt karma, om det nu finns ett sånt. Jag ser det upprepas iaf, och det kommer det att göra ideligen, karma eller ej, om jag inte sätter gränser. Min personliga gräns.

På kort tid har jag lagt märke till att detta händer. Om och om igen.
Måste finna ett sätt att tackla det. Måste.