2011

En kort utvärdering av 2011 är väl på sin plats, såhär på årets sista dag.

Det har varit ett blandat år. Ett år med någon topp, det mesta neutralt, men ett par riktiga jävla dippar.

Det mest positiva var att jag efter mer 23 år - mer än halva livet - flyttade ifrån stan, ut till mitt eget hus i februari. Det var riktigt härligt, även om jag hade hoppats att renoveringen skulle gå snabbare än vad den gör. Men egentligen gör det ingenting... jag skall ingenstans, huset står kvar och jag gör det i den takt jag mäktar med. Trots allt jobbar man ju faktiskt också. Men en dröm sedan tonåren har slagit in - jag bor i eget hus! :)

Det mesta av året har annars varit ganska neutralt.

Men sen kom chocken av att mista en svåger, helt utan förvarning. Han har till synes alltid varit kärnfrisk, aldrig haft några frånvarodagar på sitt jobb, alltid varit igång och inte varit överviktig. Den 22 juni i år fick han ont i bröstet, men sen lättade det. Det hände igen, och då sade min syster att nu skulle hon köra honom till lasarettet. De hann inte ut till bilen förrän han fick en massiv hjärtinfarkt och faktiskt dog i hennes armar. Hon ringde ambulans och gjorde HLR, och i ambulansen på vägen in till sjukhuset defibrillerade de hans hjärta flera gånger. Han fick upp en svag puls, men det räckte inte. Vid ankomsten konstaterade man att han var död. 46 år gammal...

[...]

Jag kan väl säga att jag önskar GOOD RIDDANCE, 2011, även om jag anar redan nu att 2012 kommer att vara ett jobbigt år. Men jag hoppas också att mycket nytt och gott kommer ut av det.

Åh, vad glad man blir...

...när man har en bra låt i huvudet, men inte kommer på vad det är för band och man tänker och tänker så det knakar och till slut faktiskt kommer på det!

Här är dagens såna låt! Håll till godo!

Det vackraste

Det vackraste som finns är inte kärlek, barn som sover eller något annat klyschigt. För mig är det vackraste _L_I_V_E_T_!













May you live all days of your Life.

Varför kastar en del iväg sina liv när det finns människor som blir obotligt sjuka som bara vill LEVA?

Gud

Idag önskar jag
att jag trodde på en Gud

Eller att jag åtminstone visste att det fanns en
så jag kunde närma mig denne

När mörkret faller

Har du funderat på vem du ringer om något riktigt, riktigt tråkigt och ofrånkomligt händer? Det har jag. Och jag kan ärligen säga att jag inte vet. Ringer man bästa väninnan, någon som inte är lika nära vän eller en bekant som man kan lita till?

Jag har vänt och vridit, stött och blött och alla är lika troliga att ringa. Ibland behöver man trots allt någon som är mer eller mindre bara en bekant, men som man ÄNDÅ vet är en bra människa.

Men framför allt är jag nog människan som tiger. Jag vet inte varför. Kanske för att när det väl är uttalat, då ÄR och FINNS det. Så länge jag ingenting säger så känns det som om det inte är.

Att låta bli att tala om det är inte bara en försvarsmekanism. Det känns som ett magiskt tänkande.