En omtumlande helg

Lördagen var minst sagt omtumlande. Efter några veckors planerande så blev det äntligen dags att träffa alla nära och kära vänner för att fira min födelsedag i en buss på Österlen. Visst, lite annorlunda, men det är inte vilken buss som helst! Den tillhör min bästis Pjetre som rustat upp bussen till tänderna. Nåja, nu har den inga tänder, men väl både en och två fenders... Bussen är ganska lyxig med kaklat badrum med både dusch och toalett, det finns 9 slafar, ett litet kök och säten med bord. Kyl och frys utgör givetvis också en del av fasciliteterna.

På fredagen hade jag förberett lite och gjort potatisgratäng till alla. Experimenterat, kanske man snarare skulle säga. Jag gjorde nämligen en ost- och vitlökssås som jag varvade mellan potatis och lök. Den blev rätt så smarrans, om jag får säga det själv. :) Och på lördagförmiddagen gjorde jag sallad, så att den skulle hålla sig fräsch.

Framåt 12-tiden var det dags att ge sig av mot Österlen. Medbrottsling hela vägen hemifrån var en medelålders bekant och fler kumpaner hämtades upp vid tågstationen i Lund. En knapp timme senare nådde vi vårt mål: den mintgröna bussen och ägaren Pjetre. Vilket kärt återseende för oss alla!

Vi hade mycket trevligt. Gott käk, god musik i goda vänners lag. Mysigt var det, inte minst med alla ljus Pjetre hade placerat ut. För att hålla värmen sådär i januari så hade han dragit igång ett par värmeelement också. Alla mådde som prinsar och prinsessor.

Men så kom ett samtal till mig. Helt oväntat fick jag reda på att min mormor svävade mellan liv och död efter att ha fått en hastig lunginflammation. Hon var på väg in i ambulans till lasarettet. Min älskade mormor som står mig så nära! Nykter blev jag på en gång, men där satt jag strandad på vischan, och kunde ingenting göra. Massor av mil hemifrån. Jag fick förlika mig med tanken att det här kunde jag aldrig ha förutspått och därför kunde jag heller inte förebrå mig för att inte vara där. Jag blev naturligtvis jätteledsen, men jag är SÅ tacksam för att jag hade mina absolut närmaste vänner omkring mig. Tack till er!!!

Under hela kvällen fick jag fortlöpande information. De hade fått ge lilla mormor bredspektrumantibiotika rakt i blodet och hon låg ett tag i respirator. Slangar, kablar, you name it. Ett par timmar senare fick jag så ett samtal där jag fick reda på att hon vaknat till och tydligen på ett humoristiskt sätt tagit en av de manliga sjuksyrrorna i örat och sagt att om han inte skötte sig, så skulle hon minsann ta honom ordentligt i örat! Det är min mormor det. En riktig krutmormor! Hon fick höra av min syster att hon varit riktigt illa däran, och då hade mormor svarat att "men jag är envis!" Hon ville inte lämna in nu. Och hon trodde att hon skulle kunna åka hem dagen efter. Kanske liiiite positivt, men det visar på att hon har kämpaglöden i behåll. Efter det samtalet kände jag mig lugnare och kunde ta mig en öl till, och fortsätta vara med i gemenskapen.

Idag har jag hållit mig uppdaterad kring hur det går för lilla mormor, och hon verkar vara mycket bättre, även om hon fortfarande får syrgas, till förmån för den svåra andningen. Eftersom hon ligger på intensiven, så får hon inte ha hur många besökare som helst, så jag sade till min mor att hon skulle hälsa mormor att jag skulle komma efter jobbet imorgon istället.

I nöden prövas vänskapen, sägs det. Och jag fick bekräftat att jag har riktiga Vänner i helgen. Vi finns där för varandra och jag är så stolt över att få lov att kalla dem för just mina Vänner.
Tack återigen till er! Och puss!

På återseende, folks.