Tankarna rör sig kring samma saker som i söndags, det här med hur man är, hur man ser ut, hur man rör sig och för sig och hur man ställer sig själv till det. Önskar att jag bara kunde skaka av mig dessa tankar, men det är inte lätt att styra tankarna alla gånger. Därför förstår jag de som är deprimerade och som inte kan komma till rätta med hur de tänker. Nu är ju mina tankar en light-light-light-version av det där och jag vet att jag kan skaka av mig det hela om ett tag, men just nu är det många existentiella frågor som florerar i mitt malätna hjärnkontor.
Det blir givetvis inte bättre när man lyssnar på lite skön, melankolisk musik. Musik har förmågan att försätta en i speciella sinnesstämningar och "Helplessly Hoping" med Crosby, Stills & Nash gör mig skönt melankolisk. Jag får väl acceptera och omslutas av den där känslan ett tag. :)
Samtidigt som jag känner mig lite sådär så känner jag ändå en tillfredsställelse med vad jag gör, vad jag presterar på jobbet, exempelvis. Men det där är saker jag vet att jag hanterar till fullo. Just nu håller vi på att arbeta fram olika pedagogiska verktyg och det jobb jag gör får jag mycket beröm för av mina arbetskamrater. Även om jag inte är ute efter detta, så är det alltid välkommet med en dunk i ryggen. Det förgyller naturligtvis dagen.
Men det höjer inte självkänslan.
Den får jag nog arbeta en del på.
Nu skall jag njuta vidare av all melankolisk musik. Van Morrison står på tur, tror jag. Det är en man som lyckas beröra mig på ett vis som ingen annan artist. Framför allt hans plattor "Veedon Fleece" och "Astral Weeks" kan få mig att både gråta och känna lycka samtidigt. Häftigt att musik kan beröra på det sättet.Tata, folks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar