Soffkoman tog mig idag till...

...den halvrabiata Anna Skippers "Du är vad du äter". Killen i programmet fick reda på att när han kom hem väntade en överraskning.
...och när han kom hem fick han sig verkligen en överraskning. Vardagsrummet med dess gosiga soffa hade bytts ut mot ett gym med riktigt fina pryttlar.
VARFÖR händer sånt inte MIG? Då hade det inte varit någon återvändo. Jag tror jag ringer Anna direkt och frågar om hon vill sponsra mina gymplaner... Nåväl... om "revva" min inte är alltför öm, så tror jag att jag skall ta mig en jävelrunda på jävelmotionscykeln imorgon. Och om vädret tillåter så tänker jag ta en härligt, styrkande promenad.

Och idag var det handläggarmöte för lilla mormor. Det blev som jag misstänkte: hon får inte bo på något äldreboende. Än. Det spelar ingen roll att hon är på sitt 86:e år - hon är för "duktig" och för "klar i knoppen" för att få plats på äldreboende. Vart tog välfärdssamhället vägen? Vi pratar om generationer av gamla som byggt upp det vi idag har... och de får inte själva välja om de vill få det tryggt och bra? Någon annan skall sitta och avgöra detta...?! En kan ju tycka att det borde vara en mänsklig rättighet att få ett tryggt och bra liv, men icke.

Annars har dagen varit bra. Solen har skinit och det har känts som vår i luften. Och det är kanske inte konstigt att det känns vårigt - både vintergäck och snödroppar står i full blom, och påskliljorna syns med hela 20+ cm i trädgårdarna. Det är en märklig "vinter" detta.

Igår ringdes det ifrån min tandläkares högkvarter. "Det är dags." Bara dessa tre ord ifrån fel person kan få kalla kårar att rulla uppför min rygg, rakt in i hårfästet. Fredagen den 15:e skall jag sitta i den där nya, ergonomiska, überjävliga stolen igen. Varför, oh varför, har de ersatt den gamla med en stol utan armstöd som man kan krama?! Istället ligger jag där och vrider mina fötter i cirklar medan jag samtidigt flätar ihop händerna och kramar dem så hårt att knogarna vitnar.
Ja, jag har tandläkarskräck.
Men på någon vänster lyckas jag ändå samla mig och gå dit, även om jag i nuläget umgås med tankar på orsaker att slippa gå dit... skjuta upp det ett tag. Men det är bara att ta tjuren vid hornen.

Vart tog armstöden vägen?

Imorgon är jag ledig och tänker ta hand om mitt hem. Jag förstår inte hur jag lyckas få till ett slagfält på bara några dagar. Nå, det är nog ganska lätt att stöka till en liten lägenhet, helt enkelt. Eller så har jag små nissar som ställer till det när jag sover. Eller är jag månne en inkarnation av Jeanne D'ark?

Nu - småsmurfande, sen - sängen. Men det tar nog några timmar än.
Tata, folks!