Drömmen om ett hus

...finns kvar. Jag har "alltid" drömt om ett litet hus. Ett hus där jag kan vakna en tidig, daggig sommarmorgon och bara gå ut och sätta mig på trappan i solen och dricka mitt kaffe. Guuud, så underbart det skulle vara! En liten, lättskött trädgård där jag kan sitta i skuggan och läsa eller fika och sladdra med mina väninnor.

Ett litet exempel på ett hus i en lummig omnejd som jag skulle kunna tänka mig. Och jag har noterat att just detta hus inte har en trappa. Men då får jag väl bygga en sån. ;) Eller så får jag väl sätta mig på en stol, helt enkelt. ;)

Ååååhh... vill ha.



Jag är rik. Jag bor i ett fint hus där jag trivs.

Ja...

Så har man då varit iväg och tagit nytt foto till körkort. Det skulle egentligen varit gjort för månader sen, men har skjutits upp. Jag är inte särskilt fåfäng, men då jag har haft problem med ett knallrött öga, så har jag inte velat fotografera mig. Jag skall trots allt dras med fotot i tio år, innan det är dags att byta körkort igen.

Jämför jag med det gamla kortet, så ser det nästan exakt likadant ut, förutom att jag numera har lite rynkor och lite tyngre ögon. I övrigt är är det inte några större skillnader... haha...

Nu skall skiten bara skickas iväg också. ;)

Under isen

...är det kallt. Jag behöver finna vaken som jag kan ta mig upp ifrån.

Jag måste bli bättre på att sätta gränser och inte låta andra få mig att göra skitgrejor som lika gärna ligger på deras eget bord. Och deras outtalade förväntningar på mig är ju inte något som egentligen ligger hos mig, utan hos dem, och det enda sätt jag kan få dem att inse att de är rent absurda är genom att sätta gränser.

Och detta gjorde jag igår. Jag gjorde iaf ett försök. Och det resulterade i att det blev en lång mailutväxling där motparten drog in chefen - eller som jag skulle vilja kalla det: "pappa" - som ett sätt att "varna" mig för att sätta mig på tvären.

Och jag mådde skitdåligt. Hela jävla dan blev förstörd. Och det påverkar mig fortfarande. Alla dessa förväntningar andra har på mig trampar ner mig. För jag är ju människan som alltid försöker möta andras förväntningar och uppfylla dessa. Det har jag gjort ända sedan barnsben. Men numera inser jag att jag måste lyssna till mig själv. Det kommer att äta upp mig annars.

I detta senaste fall handlar det om vår gruppledare. Han är bara en gruppledare (som egentligen skulle arbeta nere på golvet) och ingen chef. Men chefen har höjt upp honom ifrån golvet, så numera har han fått kontor borta på staben och ingen nere på gräsrotsnivå vet vad han pysslar med öht. Det har hänt att man ringt honom flera gånger och man hör hans barn i bakgrunden. Han är alltså hemma på arbetstid...

Lägg därtill att det var tänkt att han skulle ha vissa uppgifter - som mailades ut till oss medarbetare - men de flesta av dessa har hamnat i mitt knä. Innebär det att jag är en gruppledare utan titel? Eller har jag bara blivit en sketen sekreterare till honom? (No offense till sekreterarna, det är ett yrke jag gärna har själv, men då skall jag fan ha det på papper, vilket jag inte har. Jag är "vårdare".)

Jag vill här passa på att säga att jag inte är avundsjuk ett endaste dugg. Gruppledaren får gärna sitta och lira kort med chefen, det bryr jag mig inte om. Men jag blir tokig när han ringer mig i tid och otid eller mailar och ber mig göra små skitsaker som han förmodligen skulle kunna sitta och göra själv, eftersom han har tid att vara hemma med barnen på arbetstid!

Det känns för övrigt som om han vill visa mig var skåpet skall stå och se hur mycket jag gör av alla skitgrejor han ger mig. Var min gräns går. Han till och med uttryckte sig som följer i mailet: "anledningen till att jag lämnade över det till dig var just att slippa hantera det[...]"... wtf?! "Slippa hantera det"?! Hur skall man tolka det? Är han för "stor" för att befatta sig med uppgiften? Är jag så "liten" att jag gott kan sitta med skiten? Tycker han det är direkt tråkigt? In that case - I've got some news for him! Vissa arbetsuppgifter man får är tråkiga. Get used to it! Men han skall inte skicka idiotuppgifter till mig som han själv kan göra, men tycker är tråkiga. Dessutom har jag triljoner andra saker att göra och som skall hinnas med.

Det här verkar vara mitt karma, om det nu finns ett sånt. Jag ser det upprepas iaf, och det kommer det att göra ideligen, karma eller ej, om jag inte sätter gränser. Min personliga gräns.

På kort tid har jag lagt märke till att detta händer. Om och om igen.
Måste finna ett sätt att tackla det. Måste.

En skön helg

...det är precis vad jag haft. En helt fantastiskt skön helg, till och med. En sån därn som ger mersmak. Å andra sidan är jag alltid sugen på helger ändå. ;)

I torsdags hade jag bestämt mig för att gå på coreträning för första gången. Jag tänkte på det hela dagen, att även om jag skulle vara riktigt trött när jag kom hem från jobbet, så skulle jag släpa arslet till gymmet. Jag var nog mer nervös och uppspelt än trött när jag kom hem. Jag drog dit. En halvtimmas bålträning ihop med ett gäng andra, där de flesta redan kört spinning en halvtimma. Jag har egentligen lite svårt för gruppaktiviteter, iaf de där som är sådär tjäcka. Jag får utslag, astma och allergi av sånt. Men coreträningen kändes enbart positiv! Uthållighet och seghet och inte en massa "kom igen nu då!!" till någon taskig skitmusik. Det var bara bra, allting. Och rörelserna kunde jag genomföra, om än med lite balanssvårigheter, men det är ju något man måste stärka och öva upp efter hand. Efter coren tog jag en liten promenad/jogg på löpbandet.

Fredagen vigdes åt att först åka till köpcentrat för att köpa lite extra virgin coconut oil och att ta en sväng ut till föräldrarna. På eftermiddagen tog jag en skön promenad i området och på kvällen låg jag och läste och somnade tidigt.

På lördagen beslutade jag mig för att jag skulle promenera en mil. Jag hade satt upp en ungefärlig runda i huvudet och sen traskade jag på med min Creativespelare med massor av musik. Vilken skön runda det var! Det var det perfekta promenad- och/eller löpvädret, med sol, moln, lite blåst och höstluft. Och märkligt nog stötte jag inte ihop med så många. Men det kan ha varit för att det är helg och då åker Svensson till köpcentrat och slår ihjäl tid. Resterande hop människor verkade vara på hundutställningen som hölls denna helg. Och jag hade absolut ingenting emot detta. Skönt att ha skogen för sig själv. Jag tog det lugnt som bara den, eftersom raska kliv gör att jag känner av min tidigare skada. Onödigt att påverka den negativt. Jag hade inte bråttom - jag skulle ju ingenstans! :)

Idag drog jag återigen iväg till coreträningen. Det var en annan instruktör, men precis lika duktig som den första. Efter passet var jag redan uppvärmd, så jag tog 5 km på löpbandet. Och jag lyckades - ta mej tusan - att springa nämnda kilometer på raken! Jag kan säga att det var något av en plåga. Tråkigt, tråkigt och tråkigt. Men skönt samtidigt?! Ja... man är bra märklig. *s* Det värsta är ju att jag inte kan springa så fort, dels för att pulsen blir skyhög, och då klarar jag inte springa så länge. Och att tvingas springa så pass långsamt för att orka med hela vägen är ju tråkigare än tråkigast. Ja, det är nästan så man håller på att avlida. Men en vacker dag när jag är starkare i höften och fått bättre kondis, då... DÅ skall jag springa fortare. Och sen längre. En sak i sänder, va. ;)

Sen har jag bara njutit av god mat hela helgen. När jag sprang på löpbandet idag tänkte jag: vad för gott vill jag äta idag, då? Så när jag kom hem blev det thaisoppan som var över sen igår och nu i eftermiddag bidde det en sallad på fyra olika sorters ost och avocado. Smarrans!



Ikväll blir det nog tidig sänggång, precis som det varit nästan hela veckan. Det är bra för kroppen det. :)
Stay tuned. Eller nåt.

Heja Berhang Miri!

...som sopade mattan med moderaternas representant på Godmorgon Sverige på TV1 för en stund sen. Mina fördomar att en debattör "ser ut på ett speciellt sätt" - gärna torrt klädda i slips och kavaj - fick stryka på foten. Och gäääärna för mig! :)

Debatten gällde den nya satsningen på fler poliser och Miri menade att det var en kortsiktig lösning, och att man istället skulle lägga krutet på t ex meningsfull sysselsättning, fler lärare mm. Man måste avstigmatisera bilden av invandrar(ungdomar)na, sade han. Han befarade att det till slut - i Miljonprogrammen - skulle bli som att leva i en polisstat, och en sån ville man inte bo i, menade Miri.

Moderaternas representant (vars namn jag inte tyckte ens var lönt att lägga på minnet) tyckte att - och jag CITERAR! - "Det är bra om det finns poliser till hands och kan släcka eldar i soptunnor."

Jag undrar baskemej varför jag betalar skatt till en del politikers löner. Jisses. Skall det där verkligen vara en polissyssla i framtiden, att släcka brinnande soptunnor?!

För er som vill se den här debatten, så brukar programmet gå i repris på eftermiddagarna.
Och för er som är lite nyfiken på Berhang Miri, så finns hans hemsida här. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter denne kille. Han inpräntade ett gott intryck.

Dagen idag...

...började väl hyfsat bra för egen del. Mindre bra gick det för en av mina arbetskamrater som kom dragandes med benen efter sig till mig mitt i morgonbestyren, och sade "Jag har nog gjort bort mig."

Och det hade han sannerligen. Vi hade bestämt att han skulle beställa låssmed för att borra upp ett par lås i ett par skåp, till vilka nycklarna försvunnit. Så långt allt väl. Vad som gick fel, riktigt fel, var att han bad låssmeden borra upp FEL lås, och han lyckades därmed förstöra låset till det skåp som enbart jag har nycklar till... Ja, herregud. Jag fick komma till undsättning och börja dirigera om låssmeden... haha...
"Vi gör så här: du sätter i ett nytt lås i mitt skåp, sen borrar du upp de HÄR två andra. Det ena sätter du även där ett nytt lås i, medan det andra kan du låta vara, så sätter jag i ett som jag har liggandes i förrådet."

Knallhatten till arbetskamrat gick slokörad därifrån, och sade att det nog var bättre att jag tog över det hela. ;)
Nåväl... vi fick oss ett gott skratt... men det är ju onödiga pengar för verksamheten. Oh well. Shit happens, then you shower... eller nåt. ;)


I övrigt har dagen förflutit fint. Var ute och sprang i kuperad terräng efter jobbet. Testade mina Puma Trailfox. Jag orkade egentligen inte... men ändå sprang jag fortare än vad jag brukar göra, och det trots att det var i uppförslut! Jag kände mig stolt. Visst stannade jag minst trehundra och en halv gång, och sprängde in lite promenader också i det hela... men det är åkejj... humöret var på topp, vädret det absolut bästa - 23 grader, sol och blåst - så flaggan var även den uppe med humöret! :)
Sen gjorde det inte ont att se en kille som kom springandes utan tröja, med en brunbränd, vältränad kropp... oh la la... och lägg därtill att vi kom att börja prata lite med varandra... wohoo. ;)

När jag kom hem käkade jag lite pasta och tittade på The Butterfly Effect, som jag har hört så mycket BRA om. Men det var en fet besvikelse. Inte minst för att jag nästan från början förstod att det var systern som var mördaren. Antiklimax AB.

Nu... sängläge med boken om Jack Uppskäraren, skriven av Glenn Lauritz Andersson. Jag kan varmt rekommendera den - han skriver bra och belyser svårigheter och annat med fallet. Köp!

Jag har funderat över...

Om man är ute och joggar, eller rentav löper i skogen... med full löparutrustning etc... varför i hela fridens namn har man parfym på sig?

Ja, till och med växterna kvävs.