Dagen då jag stod upp för mig själv

Alla vet att jag älskar mitt jobb. Så till den milda grad att jag mer än gärna jobbat på min fritid. I perioder har det varit hektiskt och jag har känt att jag verkligen inte hunnit med vad jag har behövt hinna med på arbetstiden, men jag har accepterat att det varit så och fortsatt att jobba på min fritid, dels för att beta av saker, men även för att det är när jag är ledig och i min hemmiljö jag känner att jag får saker gjorda. Ingen som stör. Dock hände det sig att förändringar i organisationen - ny tillfällig chef på två av de fyra enheter jag arbetade mot - gjorde att min arbetsbörda blev alldeles utomordentligt mycket tyngre. Den nya chefen ville att jag skulle gå in och styra över folk, men nä, det ligger inte i min natur. Dessutom anser jag att jag har alldeles för lite betalt för att agera lillchef. Jag är en människa som använder kommunikation för att skapa goda relationer till mina arbetskollegor. I dialogen blir det ett gott klimat både kollegor emellan, men även mellan kollegor och chef. Jag har i alla år varit spindeln i nätet som skapat ett gott arbetsklimat. Ty jag VET att ett gott arbetsklimat gör att verksamheten mår bra, för att arbetstagarna mår bra. Det främjar motivationen. Jag är dock medveten om att i de två verksamheterna det handlar om, är folk slutkörda, och då är det inte särskilt lätt att utföra de arbetsuppgifter som den nya chefen på de arbetsplatserna tycker att jag skall göra. Jag är inte människan som går in och pekar med hela handen. Jag är istället personen som vädjar till människors egen drivkraft och motivation, för att de själva skall ta ansvar och initiativ. Fast jag vet att just nu ÄR inte det det rätta i dessa två verksamheter. De behöver någon som kommer in och verkligen sträcker upp verksamheten. En chef som sätter ner foten och säger var skåpet skall stå. Därmed är jag helt säker på att den nya chefen är på rätt spår. Jag tror på hennes nya koncept. Jag är bara inte kvinna nog att axla den roll hon vill att jag skall axla. Eftersom jag nu varit spindel i nätet på dessa två enheter under en tid, så har jag redan jobbat fram den roll jag idag bär, och det har jag fått göra så ödmjukt jag bara kan. Att ändra mitt förhållande till medarbetarna och börja styra och ställa istället för att vara ödmjuk inför dem, skulle säkert vara möjligt, men det skulle kännas helt sjukt och jag skulle bruka våld på mig själv. Då kliver jag hellre av och låter någon annan ta vid.

Och så önskar jag ett stort lycka till till verksamheterna, chefen (som snart lämnar över till någon ny chef igen) och de som tar över mitt jobb.

Vi har inte gått ut med det hela ännu. Ingen vet om att jag tänker släppa mitt uppdrag på de två enheterna. Jag tror att medarbetarna kommer att förfasa sig över att en av deras stora trygghetspunkter försvinner. En som de litat till. Men jag tror att det kommer att gå bra för dem. Jag är inte oumbärlig.


Jag inser att jag kommit långt i min utveckling, när jag vågat stå upp för mig själv, lyssnat inåt, KÄNT vad som är rätt för mig i mitt hjärta. Följt denna känsla och vågat säga nej.
Även om det i viss mån känns som om jag tar ett steg tillbaka, så är det ändå ett stort kliv FRAMÅT för mig att VÅGA GÖRA det, att våga säga ifrån och tacka nej. Att släppa taget om tryggheten och lita till att det kommer att ordna sig! Den gamla "jag" skulle varit förtvivlad över situationen - att befinna mig i något slags limbo. Jag har just nu bara mina 25% spindel-i-nätet-tjänst. Vad som händer därutöver har jag i nuläget ingen aning om. Jag tar en dag i sänder och känner - vet - att jag kommer att landa. Jag tror på att om man stänger en dörr, så öppnas en ny... eller till och med flera. Jag känner mig tillfreds med mitt beslut att kliva av.  Den första tiden sammanfaller passande nog med att en medarbetare skall vara pappaledig. Jag har försökt hitta det positiva med att vikariera på hans tjänst, även om jag egentligen inte känner för att jobba varannan helg. Men igår fick jag reda på att han faktiskt vill jobba sina helger under pappaledigheten, så även det ordnade sig! :) Som sagt... jag tror att om jag bara sitter lugnt ner i båten, så kommer allt att falla på plats.

Jag har så mycket, verkligen mycket! att vara tacksam över. Jag har ett gott liv. Ett eget litet hus. Fina vänner. Pengar så jag klarar mig. En bil som funkar. En hund som snusar i sin bädd nedanför. En konsert runt hörnet. Sweden Rock Festival om ett par månader. Och så kommer ju våren och sommaren nu! Ja, jag är sannerligen inte lottlös.

Om ett par dagar öppnar högskolorna för ansökningar till olika kurser och program. Jag har redan tänkt att jag skall söka en kurs i projektledning. Situationen som råder gör också att tankarna kring vad jag vill bli när jag blir stor, aktualiseras. Men jag säger som Timbuktu; "Det löser sig".

Den tjyvande katten

Känner att jag vill dela med mig av den här lilla söta filmen på en katt som visar kärlek till sin matte genom att sno allsköns bråte och kläder i sitt område.

Enjoy!



Sweet! :)

2011

En kort utvärdering av 2011 är väl på sin plats, såhär på årets sista dag.

Det har varit ett blandat år. Ett år med någon topp, det mesta neutralt, men ett par riktiga jävla dippar.

Det mest positiva var att jag efter mer 23 år - mer än halva livet - flyttade ifrån stan, ut till mitt eget hus i februari. Det var riktigt härligt, även om jag hade hoppats att renoveringen skulle gå snabbare än vad den gör. Men egentligen gör det ingenting... jag skall ingenstans, huset står kvar och jag gör det i den takt jag mäktar med. Trots allt jobbar man ju faktiskt också. Men en dröm sedan tonåren har slagit in - jag bor i eget hus! :)

Det mesta av året har annars varit ganska neutralt.

Men sen kom chocken av att mista en svåger, helt utan förvarning. Han har till synes alltid varit kärnfrisk, aldrig haft några frånvarodagar på sitt jobb, alltid varit igång och inte varit överviktig. Den 22 juni i år fick han ont i bröstet, men sen lättade det. Det hände igen, och då sade min syster att nu skulle hon köra honom till lasarettet. De hann inte ut till bilen förrän han fick en massiv hjärtinfarkt och faktiskt dog i hennes armar. Hon ringde ambulans och gjorde HLR, och i ambulansen på vägen in till sjukhuset defibrillerade de hans hjärta flera gånger. Han fick upp en svag puls, men det räckte inte. Vid ankomsten konstaterade man att han var död. 46 år gammal...

[...]

Jag kan väl säga att jag önskar GOOD RIDDANCE, 2011, även om jag anar redan nu att 2012 kommer att vara ett jobbigt år. Men jag hoppas också att mycket nytt och gott kommer ut av det.

Åh, vad glad man blir...

...när man har en bra låt i huvudet, men inte kommer på vad det är för band och man tänker och tänker så det knakar och till slut faktiskt kommer på det!

Här är dagens såna låt! Håll till godo!

Det vackraste

Det vackraste som finns är inte kärlek, barn som sover eller något annat klyschigt. För mig är det vackraste _L_I_V_E_T_!













May you live all days of your Life.

Varför kastar en del iväg sina liv när det finns människor som blir obotligt sjuka som bara vill LEVA?

Gud

Idag önskar jag
att jag trodde på en Gud

Eller att jag åtminstone visste att det fanns en
så jag kunde närma mig denne

När mörkret faller

Har du funderat på vem du ringer om något riktigt, riktigt tråkigt och ofrånkomligt händer? Det har jag. Och jag kan ärligen säga att jag inte vet. Ringer man bästa väninnan, någon som inte är lika nära vän eller en bekant som man kan lita till?

Jag har vänt och vridit, stött och blött och alla är lika troliga att ringa. Ibland behöver man trots allt någon som är mer eller mindre bara en bekant, men som man ÄNDÅ vet är en bra människa.

Men framför allt är jag nog människan som tiger. Jag vet inte varför. Kanske för att när det väl är uttalat, då ÄR och FINNS det. Så länge jag ingenting säger så känns det som om det inte är.

Att låta bli att tala om det är inte bara en försvarsmekanism. Det känns som ett magiskt tänkande.

Jan Björklund

Mannen som är ute och cyklar. Rejält.

Oj, vad tiden går.

Jag har tydligen inte bloggat sen... 2009?! Jisses... mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Jag bor inte längre kvar i lägenhet i stan (jag ÄLSKADE mitt boende och mina underbara grannar, men ibland är det bara tid att släppa taget om tryggheten och gå vidare.)

För ca ett år sen köpte jag hus. Ett litet ett, som ligger mitt på en åker. Mycket renovering återstår (och frågan är ju om man nånsin blir riktigt klar?), men jag skall ju ingenstans. Och det är bara jag och katten som bor här, samt hunden som jag är helgmatte åt. Ingen klagar. Men jag tror att folk som inte varit här skulle trilla baklänges om de såg alla mina möbler upptravade längs väggarna och min sovplats på en 12 cm tjock madrass direkt på golvet.

Hela våren och sommaren har den 1401 kvm stora trädgården upptagit min tid. Den var fylld enbart med tistlar, nässlor och skvallerkål (eller som det heter på svenska: kirskål.) Jag har inte fått ordning på trädgården ännu, och jag tror att det kan ta några år innan hyfset infinner sig.

Jag är glad att jag bor mitt på en åker, utan grannar på flera hundra meters avstånd. Med tanke på det, så undrar jag varför jag väntade så länge. Ibland är det lätt att vara efterklok i retrospektiv.

Mitt lilla smultronställe. Där får jag ro.

James, trapphunden

Vi har en "gårdskatt" som heter Dennis. Att kalla vår hund ifrån trappen för gårdshund blir ju lite missvisande, eftersom han verkligen inte är av den rasen. ;)

Så här ser den lille parveln ut. På andra bilden kan man inte annat tycka än att han faktiskt ser ut som en Gremlins. ;)

I somras

...var jag till en möbelaffär i trakterna. Letade efter ett Eileen Gray-bord (eller rättare en replica), men även om jag inte hittade vad jag sökte där och då, så fann jag istället några helt underbara sittpuffar! Vill ha!

Höststros

Efter jobbet idag slängde jag in vad jag behövde och gick sen direkt ut på en promenad i stad, vid hav och i skog. Gud, vad jag bor BRA! :)

Det är gott för själen att ge sig ut på detta sätt... och under mina promenader betraktar jag verkligen allting i min väg, och försöker så gott jag kan använda flera sinnen samtidigt; hörsel, syn och lukt. Och hösten är njutbar! Färger och prassel, samt att Moder Jord slår sig till ro. Och när solen lyser på hösten så känns det nästan oslagbart, ty alla färger kommer fram ännu starkare.

En liten bild som togs vid 17.30 idag, den 7:e oktober.

God man-skap och Nordea

...dessa tu låter sig icke förenas.
Annat hade det varit om jag istället för att vara god man var förvaltare. Nu skall jag berätta lite vad som hände idag.

Jag tog med alla papper etc som behövs för att visa att jag är god man, samt de artefakter som kunde behövas för att stänga ett konto för min huvudman, dvs han jag är god man för.

På kontot stod lite drygt 18 kr. När jag skall göra min årsredovisning vill inte jag ha en del småkluttar att dona med, därför tycker jag att det är lika bra att avsluta kontot.

Jag knatade in på Nordea. Bara för att få reda på att jag inte kunde stänga kontot, ty jag behövde huvudmannens MEDGIVANDE. Till saken hör att han inte FÖRSTÅR ett dugg vad pengar är, ens. "Om inte han kan göra sitt medgivande, så skulle du istället varit förvaltare. Då hade du kunnat stänga kontot."

Drygt 18 kr.

Aha... så hur gör jag nu, då? frågade jag. Och kassörskan sade att jag skulle få ett par fullmaktsblanketter där huvudmannen skulle skriva under. Jo, tjena. 18 kronor. Jag kan förstå att de har sina hårda riktklinjer, så jag kan köpa det där. Även om det rör sig om 18 kr. Byråkrati.

Men nu skall ni höra här:

Eftersom det tidigare varit ett konto bundet till en bankbok och bankboken inte längre finns, så räknas det som "förlust av värdehandling". Kostnad: 50 kr. Killen går alltså BACK 31 kronor och x ören, för att jag vill avsluta hans konto. Jesus amalia!

Där snackar vi byråkrati! Kan inte hjälpa att ledmotivet till "Brazil" - Terry Gilliams film - börjar spela i huvudet på mig. Det kändes som om jag var med i den.

Nå... papperen är underskrivna av killen som inte ens förstår varför han skall skriva sitt namn på dem. Men med hans namn på papperen så har han gett mig sin fullmakt att stänga kontot och göra honom 31 kronor fattigare.

För ett konto med 18 kr.
Man kan bli mörkrädd för mindre.

Drömmen om ett hus

...finns kvar. Jag har "alltid" drömt om ett litet hus. Ett hus där jag kan vakna en tidig, daggig sommarmorgon och bara gå ut och sätta mig på trappan i solen och dricka mitt kaffe. Guuud, så underbart det skulle vara! En liten, lättskött trädgård där jag kan sitta i skuggan och läsa eller fika och sladdra med mina väninnor.

Ett litet exempel på ett hus i en lummig omnejd som jag skulle kunna tänka mig. Och jag har noterat att just detta hus inte har en trappa. Men då får jag väl bygga en sån. ;) Eller så får jag väl sätta mig på en stol, helt enkelt. ;)

Ååååhh... vill ha.



Jag är rik. Jag bor i ett fint hus där jag trivs.

Ja...

Så har man då varit iväg och tagit nytt foto till körkort. Det skulle egentligen varit gjort för månader sen, men har skjutits upp. Jag är inte särskilt fåfäng, men då jag har haft problem med ett knallrött öga, så har jag inte velat fotografera mig. Jag skall trots allt dras med fotot i tio år, innan det är dags att byta körkort igen.

Jämför jag med det gamla kortet, så ser det nästan exakt likadant ut, förutom att jag numera har lite rynkor och lite tyngre ögon. I övrigt är är det inte några större skillnader... haha...

Nu skall skiten bara skickas iväg också. ;)

Under isen

...är det kallt. Jag behöver finna vaken som jag kan ta mig upp ifrån.

Jag måste bli bättre på att sätta gränser och inte låta andra få mig att göra skitgrejor som lika gärna ligger på deras eget bord. Och deras outtalade förväntningar på mig är ju inte något som egentligen ligger hos mig, utan hos dem, och det enda sätt jag kan få dem att inse att de är rent absurda är genom att sätta gränser.

Och detta gjorde jag igår. Jag gjorde iaf ett försök. Och det resulterade i att det blev en lång mailutväxling där motparten drog in chefen - eller som jag skulle vilja kalla det: "pappa" - som ett sätt att "varna" mig för att sätta mig på tvären.

Och jag mådde skitdåligt. Hela jävla dan blev förstörd. Och det påverkar mig fortfarande. Alla dessa förväntningar andra har på mig trampar ner mig. För jag är ju människan som alltid försöker möta andras förväntningar och uppfylla dessa. Det har jag gjort ända sedan barnsben. Men numera inser jag att jag måste lyssna till mig själv. Det kommer att äta upp mig annars.

I detta senaste fall handlar det om vår gruppledare. Han är bara en gruppledare (som egentligen skulle arbeta nere på golvet) och ingen chef. Men chefen har höjt upp honom ifrån golvet, så numera har han fått kontor borta på staben och ingen nere på gräsrotsnivå vet vad han pysslar med öht. Det har hänt att man ringt honom flera gånger och man hör hans barn i bakgrunden. Han är alltså hemma på arbetstid...

Lägg därtill att det var tänkt att han skulle ha vissa uppgifter - som mailades ut till oss medarbetare - men de flesta av dessa har hamnat i mitt knä. Innebär det att jag är en gruppledare utan titel? Eller har jag bara blivit en sketen sekreterare till honom? (No offense till sekreterarna, det är ett yrke jag gärna har själv, men då skall jag fan ha det på papper, vilket jag inte har. Jag är "vårdare".)

Jag vill här passa på att säga att jag inte är avundsjuk ett endaste dugg. Gruppledaren får gärna sitta och lira kort med chefen, det bryr jag mig inte om. Men jag blir tokig när han ringer mig i tid och otid eller mailar och ber mig göra små skitsaker som han förmodligen skulle kunna sitta och göra själv, eftersom han har tid att vara hemma med barnen på arbetstid!

Det känns för övrigt som om han vill visa mig var skåpet skall stå och se hur mycket jag gör av alla skitgrejor han ger mig. Var min gräns går. Han till och med uttryckte sig som följer i mailet: "anledningen till att jag lämnade över det till dig var just att slippa hantera det[...]"... wtf?! "Slippa hantera det"?! Hur skall man tolka det? Är han för "stor" för att befatta sig med uppgiften? Är jag så "liten" att jag gott kan sitta med skiten? Tycker han det är direkt tråkigt? In that case - I've got some news for him! Vissa arbetsuppgifter man får är tråkiga. Get used to it! Men han skall inte skicka idiotuppgifter till mig som han själv kan göra, men tycker är tråkiga. Dessutom har jag triljoner andra saker att göra och som skall hinnas med.

Det här verkar vara mitt karma, om det nu finns ett sånt. Jag ser det upprepas iaf, och det kommer det att göra ideligen, karma eller ej, om jag inte sätter gränser. Min personliga gräns.

På kort tid har jag lagt märke till att detta händer. Om och om igen.
Måste finna ett sätt att tackla det. Måste.

En skön helg

...det är precis vad jag haft. En helt fantastiskt skön helg, till och med. En sån därn som ger mersmak. Å andra sidan är jag alltid sugen på helger ändå. ;)

I torsdags hade jag bestämt mig för att gå på coreträning för första gången. Jag tänkte på det hela dagen, att även om jag skulle vara riktigt trött när jag kom hem från jobbet, så skulle jag släpa arslet till gymmet. Jag var nog mer nervös och uppspelt än trött när jag kom hem. Jag drog dit. En halvtimmas bålträning ihop med ett gäng andra, där de flesta redan kört spinning en halvtimma. Jag har egentligen lite svårt för gruppaktiviteter, iaf de där som är sådär tjäcka. Jag får utslag, astma och allergi av sånt. Men coreträningen kändes enbart positiv! Uthållighet och seghet och inte en massa "kom igen nu då!!" till någon taskig skitmusik. Det var bara bra, allting. Och rörelserna kunde jag genomföra, om än med lite balanssvårigheter, men det är ju något man måste stärka och öva upp efter hand. Efter coren tog jag en liten promenad/jogg på löpbandet.

Fredagen vigdes åt att först åka till köpcentrat för att köpa lite extra virgin coconut oil och att ta en sväng ut till föräldrarna. På eftermiddagen tog jag en skön promenad i området och på kvällen låg jag och läste och somnade tidigt.

På lördagen beslutade jag mig för att jag skulle promenera en mil. Jag hade satt upp en ungefärlig runda i huvudet och sen traskade jag på med min Creativespelare med massor av musik. Vilken skön runda det var! Det var det perfekta promenad- och/eller löpvädret, med sol, moln, lite blåst och höstluft. Och märkligt nog stötte jag inte ihop med så många. Men det kan ha varit för att det är helg och då åker Svensson till köpcentrat och slår ihjäl tid. Resterande hop människor verkade vara på hundutställningen som hölls denna helg. Och jag hade absolut ingenting emot detta. Skönt att ha skogen för sig själv. Jag tog det lugnt som bara den, eftersom raska kliv gör att jag känner av min tidigare skada. Onödigt att påverka den negativt. Jag hade inte bråttom - jag skulle ju ingenstans! :)

Idag drog jag återigen iväg till coreträningen. Det var en annan instruktör, men precis lika duktig som den första. Efter passet var jag redan uppvärmd, så jag tog 5 km på löpbandet. Och jag lyckades - ta mej tusan - att springa nämnda kilometer på raken! Jag kan säga att det var något av en plåga. Tråkigt, tråkigt och tråkigt. Men skönt samtidigt?! Ja... man är bra märklig. *s* Det värsta är ju att jag inte kan springa så fort, dels för att pulsen blir skyhög, och då klarar jag inte springa så länge. Och att tvingas springa så pass långsamt för att orka med hela vägen är ju tråkigare än tråkigast. Ja, det är nästan så man håller på att avlida. Men en vacker dag när jag är starkare i höften och fått bättre kondis, då... DÅ skall jag springa fortare. Och sen längre. En sak i sänder, va. ;)

Sen har jag bara njutit av god mat hela helgen. När jag sprang på löpbandet idag tänkte jag: vad för gott vill jag äta idag, då? Så när jag kom hem blev det thaisoppan som var över sen igår och nu i eftermiddag bidde det en sallad på fyra olika sorters ost och avocado. Smarrans!



Ikväll blir det nog tidig sänggång, precis som det varit nästan hela veckan. Det är bra för kroppen det. :)
Stay tuned. Eller nåt.

Heja Berhang Miri!

...som sopade mattan med moderaternas representant på Godmorgon Sverige på TV1 för en stund sen. Mina fördomar att en debattör "ser ut på ett speciellt sätt" - gärna torrt klädda i slips och kavaj - fick stryka på foten. Och gäääärna för mig! :)

Debatten gällde den nya satsningen på fler poliser och Miri menade att det var en kortsiktig lösning, och att man istället skulle lägga krutet på t ex meningsfull sysselsättning, fler lärare mm. Man måste avstigmatisera bilden av invandrar(ungdomar)na, sade han. Han befarade att det till slut - i Miljonprogrammen - skulle bli som att leva i en polisstat, och en sån ville man inte bo i, menade Miri.

Moderaternas representant (vars namn jag inte tyckte ens var lönt att lägga på minnet) tyckte att - och jag CITERAR! - "Det är bra om det finns poliser till hands och kan släcka eldar i soptunnor."

Jag undrar baskemej varför jag betalar skatt till en del politikers löner. Jisses. Skall det där verkligen vara en polissyssla i framtiden, att släcka brinnande soptunnor?!

För er som vill se den här debatten, så brukar programmet gå i repris på eftermiddagarna.
Och för er som är lite nyfiken på Berhang Miri, så finns hans hemsida här. Jag kommer att hålla ögonen öppna efter denne kille. Han inpräntade ett gott intryck.

Dagen idag...

...började väl hyfsat bra för egen del. Mindre bra gick det för en av mina arbetskamrater som kom dragandes med benen efter sig till mig mitt i morgonbestyren, och sade "Jag har nog gjort bort mig."

Och det hade han sannerligen. Vi hade bestämt att han skulle beställa låssmed för att borra upp ett par lås i ett par skåp, till vilka nycklarna försvunnit. Så långt allt väl. Vad som gick fel, riktigt fel, var att han bad låssmeden borra upp FEL lås, och han lyckades därmed förstöra låset till det skåp som enbart jag har nycklar till... Ja, herregud. Jag fick komma till undsättning och börja dirigera om låssmeden... haha...
"Vi gör så här: du sätter i ett nytt lås i mitt skåp, sen borrar du upp de HÄR två andra. Det ena sätter du även där ett nytt lås i, medan det andra kan du låta vara, så sätter jag i ett som jag har liggandes i förrådet."

Knallhatten till arbetskamrat gick slokörad därifrån, och sade att det nog var bättre att jag tog över det hela. ;)
Nåväl... vi fick oss ett gott skratt... men det är ju onödiga pengar för verksamheten. Oh well. Shit happens, then you shower... eller nåt. ;)


I övrigt har dagen förflutit fint. Var ute och sprang i kuperad terräng efter jobbet. Testade mina Puma Trailfox. Jag orkade egentligen inte... men ändå sprang jag fortare än vad jag brukar göra, och det trots att det var i uppförslut! Jag kände mig stolt. Visst stannade jag minst trehundra och en halv gång, och sprängde in lite promenader också i det hela... men det är åkejj... humöret var på topp, vädret det absolut bästa - 23 grader, sol och blåst - så flaggan var även den uppe med humöret! :)
Sen gjorde det inte ont att se en kille som kom springandes utan tröja, med en brunbränd, vältränad kropp... oh la la... och lägg därtill att vi kom att börja prata lite med varandra... wohoo. ;)

När jag kom hem käkade jag lite pasta och tittade på The Butterfly Effect, som jag har hört så mycket BRA om. Men det var en fet besvikelse. Inte minst för att jag nästan från början förstod att det var systern som var mördaren. Antiklimax AB.

Nu... sängläge med boken om Jack Uppskäraren, skriven av Glenn Lauritz Andersson. Jag kan varmt rekommendera den - han skriver bra och belyser svårigheter och annat med fallet. Köp!