Muminen goes Blaxploitation

Jag kan inte hjälpa det. I'm a sucker for Blaxpoitation med allt vad det innebär - musiken, klädseln, filmerna, you name it. Shaft (originalversionen, naturligtvis) är kanske den mest kända filmen, men B-filmen Coffy ligger mig ännu varmare om hjärtat. Eller kanske någon annan blaxploitationfilm med Pam Grier?

Efter att ha lyssnat på singer/songwriter under en period tills öronen nästan kräktes på det, har jag nu gått över till Millie Jackson, Ester Phillips, Donny Hathaway, Marlena Shaw, Bobby Womack, Aaron Neville, m fl.

Njutbart.

Haha... vem kan motstå detta, menar jag? ;)

Förmiddagens låt: Herbie Hancocks "Death Wish"

Annorlunda grafiska blad

Efter lite småsmurfande till musik hittade jag den här sajten med ganska häftiga, men udda bilder på artister. Coolast är nog denna på Robert Johnson som ju sålde sin själ till Djäfvulen själv för att bli en rackare på gitarr.


Bilden är som sagt lånad ifrån denna sida; och så klickar vi här!
Gå gärna in och botanisera lite.

Rasrisk & Hallelujah!

Böckerna har anlänt; beställningen från förra veckan, vill säga.
Innan soffkoman öppnade jag Mattias Gardells "Rasrisk" och den verkar riktigt lovande. För er som inte vet vem Mattias Gardell är, så kan jag berätta att han är docent i religionshistoria och har en professur i jämförande religionsvetenskap. Och ja, han är Jonas' bror.

Saxat från Wikipedia:
"Rasrisk" handlar om två nationalistiska rörelser i USA; den svartmuslimska rasradikala organisationen Nation of Islam och vita rasradikala rörelser, bland annat Aryan Nation och Ku Klux Klan. Den utkom först 1998 men nyutgavs 2003 med extra kapitel om situationen efter terroristattackerna i USA den 11 september 2001.

Jag gillar böcker som beskriver människor, samhällen, beteenden osv, så jag tror att den här boken kommer att passa mig som hand i handske.


I skrivande stund sitter jag dock mest och lyssnar på musik. Riktigt god musik, till och med. Jag har satt ihop en låtlista som innehåller både Nick Drake och Jeff Buckley. Varför dog/dör så många bra musiker i förtid? What a waste.


Tidigare idag var jag på habiliteringsmöte tillsammans med en kollega. Terapeuterna på habiliteringen försöker klappa oss "vanliga arbetare" på huvudet genom att outtalat få oss att förstå att de kan så mycket och har sån fantastisk kunskap i autism och pedagogik.
Men tjena. Jag tror faktiskt att jag har om inte mer akademiska poäng på området, så åtminstone lika mycket. När de på dagens möte drog igång sina skriva-på-näsan-fasoner, så tog jag upp det hela en nivå och började argumentera kring varför vi lagt upp metodboken vi håller på att skriva på det sätt vi gjort. Något som Vuxenhab tycks ha missat i vår stad är att samma metod inte fungerar på alla människor! Och fortsätter de på nästa möte säga till oss vad som är "rätt och fel", så tar jag det ytterligare ett steg högre och pratar om exekutiva funktioner, central koherens, theory of mind och jadi jadi jadi jadi. Utifrån mina akademiska kunskaper på nämnda område sätter jag hårt mot hårt. Jag är som Fantomen - hård mot de hårda. ;)
Dessutom är det så att när någon säger till mig vad jag skall göra och hur jag skall göra det kan jag blir både obstinat och motvalls. Och i en argumentation kring något jag tror på är jag en högst svårbräckt fiende.

Man måste stå på sig, annars gör någon annan det. :)


Jag säger som Jeff Buckley: "Hallelujah" och höjer med ett "Amen".



Dagens låt: "Everbody here wants you" med Jeff Buckley

Frk Ranunkel

Jo, hon står här i all sin skira och vackra prakt. Jag köpte mig ranunkeln som krukväxt förra onsdagen och den står lika fint fortfarande, men hon kräver lite omsorg i form av vatten.

Nytagna bilder denna morgon:

























Ljuset är kanske inte det bästa, inte vinkeln heller... men bilderna visar väl ändå på att det är väldigt vackra blommor vi pratar om.

Man blir glad när man ser henne, Frk Ranunkel.

Nu skall jag göra mig i ordning för veckans sista arbetsdag.

Tjohoo, folks!

Passion för böcker?

Jag såg på Anaconda igår. Det handlade om hur internet har öppnat en helt ny värld för de som vill göra sig ett namn. YouTube och MySpace är klassiska platser på nätet om man vill visa upp sina talanger osv. Och folk har lyckats göra sig smått berömda därigenom.

Men sen var det en annan sak som jag tyckte var ännu häftigare. Det finns en sajt (bookcrossing.com) som är till för människor som har en passion för böcker, och som vill dela med sig av dessa till andra bokentusiaster. Man reggar sig på sajten, reggar boken och släpper den sen fri på antingen en parkbänk, lutad mot ett skyltfönster, lämnar kvar den på ett café, eller varhelst man finner det tacksamt att lämna en bok till någon. På sajten berättar man var man lagt boken, så att någon annan kan hämta den.

Jäkligt fränt, tycker jag! :)

Vill ni göra andra bokmalar en tjänst med böcker ni redan läst och tycker att andra också borde läsa, så har ni sajten här!

Gör nån annan glad idag och lämna över en bok. :)

Notering:
Anaconda går i repris idag kl 10.00, för den som vill se programmet.

Många tankar, men inget att skriva om

Så är det just nu. Jag finner ingenting att skriva om. Jag tänker mycket, men det är mest smågrubblerier om ditten och datten. Framför allt känner jag nog mer än jag tänker just nu. Men vilket kommer först - känslan eller tanken? Nåja, för mig tycks det vara samma sak med det som med den klassiska frågan om hönan och ägget...

Tankarna rör sig kring samma saker som i söndags, det här med hur man är, hur man ser ut, hur man rör sig och för sig och hur man ställer sig själv till det. Önskar att jag bara kunde skaka av mig dessa tankar, men det är inte lätt att styra tankarna alla gånger. Därför förstår jag de som är deprimerade och som inte kan komma till rätta med hur de tänker. Nu är ju mina tankar en light-light-light-version av det där och jag vet att jag kan skaka av mig det hela om ett tag, men just nu är det många existentiella frågor som florerar i mitt malätna hjärnkontor.

Det blir givetvis inte bättre när man lyssnar på lite skön, melankolisk musik. Musik har förmågan att försätta en i speciella sinnesstämningar och "Helplessly Hoping" med Crosby, Stills & Nash gör mig skönt melankolisk. Jag får väl acceptera och omslutas av den där känslan ett tag. :)

Samtidigt som jag känner mig lite sådär så känner jag ändå en tillfredsställelse med vad jag gör, vad jag presterar på jobbet, exempelvis. Men det där är saker jag vet att jag hanterar till fullo. Just nu håller vi på att arbeta fram olika pedagogiska verktyg och det jobb jag gör får jag mycket beröm för av mina arbetskamrater. Även om jag inte är ute efter detta, så är det alltid välkommet med en dunk i ryggen. Det förgyller naturligtvis dagen.

Men det höjer inte självkänslan.
Den får jag nog arbeta en del på.

Nu skall jag njuta vidare av all melankolisk musik. Van Morrison står på tur, tror jag. Det är en man som lyckas beröra mig på ett vis som ingen annan artist. Framför allt hans plattor "Veedon Fleece" och "Astral Weeks" kan få mig att både gråta och känna lycka samtidigt. Häftigt att musik kan beröra på det sättet.

Tata, folks.

MySpace

Denna morgon väcktes jag riktigt tidigt av en katt som var otroligt kelig. Ingen idé att försöka somna om. Istället har jag suttit här vid datorn ett bra tag nu och i skrivande stund håller jag på att gå igenom mina MySpacevänner. Jag lyssnar, begrundar och deletar. Och det tar tid.

Jag hade inte flera tusen vänner på min lista, inte ens några hundra. Jag hade till och med under hundra, men de flesta är såna som kryssat förbi min sida och velat göra reklam för sin musik och därför frågat om jag ville vara deras "vän". Och i början valde jag uteslutande att tacka ja, men insåg snart att det inte skulle hålla.

Därför sitter jag nu och går igenom listan, vilket jag skulle ha gjort för ett år sen.

MEN vad många BRA musiker det finns där ute! Makalöst bra till och med. Dock känner jag inte för att göra reklam för varenda en. Jag tycker till och med att gitarrister - hur duktiga de än är, rent tekniskt sett - som kör arpeggios från morgon till kväll, över hela gitarrhalsen upp och ner och upp igen, är boring. Som sagt - duktiga, men var finns känslan?

Nej, bara musiker/band som jag gillar och/eller känner får vara kvar i min lista. Plus mina vänner IRL. Övriga åker. Sen får de ha hur coola namn som helst.

Det fantastiska med MySpace som fenomen, är att man kommer över musik som man inte skulle göra någon annanstans. Och det tycker jag måste hyllas.

Jag inser att jag inte kommer att hinna med hela vännerlistan innan jag skall gå till jobbet, men en hel drös till hinner bli deletade. Lita på det. ;)

Funderingar

Innan jag går och lägger mig tänkte jag bara få ner några tankar jag sitter och fnular på i skrivande stund.
Det handlar om

Självkänsla och Självförtroende.

En av dessa båda är något som gäckat mig mer eller mindre hela livet, nämligen självkänslan.
(Jag undanber mig freudianska amateurpsykologers klamp ner i mitt [imaginära] uppväxtsklaver. Bara jag har uppgifterna om mitt liv, och jag känner inte att jag behöver någon som sitter och analyserar min dåliga potträning, eftersom den - for the record - gått aaaalldeles utmärkt.)

Nej, det är inte där skon klämmer. Jag har haft en helt normal uppväxt.

Detta till trots, har jag ändå alltid haft en bristande självkänsla. Tunga grejor, jag vet. När det kommer till självförtroende - vilket jag definierar "vad det är man kan" - så har jag alltid haft ett sjujäkla starkt sådant. Jag kan allt som jag bestämmer mig för att ta mig för. Det svåra tar bara lite längre tid än det enkla. Enveten som jag är, så ger jag inte upp hur som helst.
När det däremot kommer till självkänsla är det ett jädrans gissel att vara jag. Hur man ser ut, hur man är, hur man uppfattas osv, osv. Det kunde ha varit så mycket, mycket bättre på det området.

Idag när jag körde hem ifrån bästaste Pjetr, så försjönk jag mig i tankar kring just det senare. Ni vet: "Duger jag?" Och det kändes... för jävligt, bara.
Under dagen har jag försökt skaka av mig denna känsla, men jag har inte lyckats till 100% ännu, men imorgon när jag vaknar hoppas jag att det känns bättre. Att det känns åkejj att vara jag. Att jag duger. Att jag inte bara är bra på att utföra saker, utan på att vara... jag. Och att jag kan finna känslan av att det är något så när bra.

Imorgon är en annan dag. Då skall jag försöka öva på att få en bättre självkänsla på någon vänster.
Vi ses då, folks.

Dagens låt: Big Star: "Thirteen".

Chopstick Blues och flyttfest

En förströelsernas helg får man nog kalla denna som snart kommit till sin ände.

I fredags åkte jag till bästisen Pjetr och hjälpte till att packa lite, sen tog vi en tur till Systembolaget och vidare till en japansk restaurang. Novis som man är på denna kulinariska del av orienten frågade jag servitrisen vad det var för typer av rätter och den jag spetsat in mig på visade sig vara en soppa, och det var jag inte särskilt sugen på, så det fick bli något annat-som-jag-inte-vågar-mig-på-att-uttala, men det var iaf stekta nudlar med grönsaker. Men när jag sen tittade på de där långa pinnarna som låg på bordet insåg jag att soppan kanske skulle varit ett smartare drag, eftersom jag tror att jag skulle få något skedliknande instrument att ösa in godsaken med. Troligen skulle jag nu bli gaaaaaanska frustrerad, då jag inte käkat med pinnar förut (läs: "undvikit"). Nu fick jag istället höra ifrån den tjäcka servitrisen att "om jag bara lovade att prova käka med pinnarna, så skulle jag sedan få vanliga, hederliga bestick". Jag provade... och blev mer och mer frustrerad och smått irriterad över att inte få något mer än någon liten broccolibit och en eller annan minimajs i mig. Man skall inte vara vrålhungrig och ha blodsockerblues första gången man skall testa sånt därnt, kom jag fram till.

...och det är inte konstigt att de flesta kineser är smala, mtp att de ju aldrig får i sig någon näring, kom jag också fram till.

Surfade lite på chopsticks nu och fick fram en sida där det till och med finns en matematisk formel för hur man äter med pinnar... haha... avancerat värre: Klicka här

Tillbaka hos Pjetr packade vi lite till, innan hans granne Björn tittade in och sade att han tyckte vi skulle komma över på lite ost och vin. Sagt och gjort. Det blev en otroligt trevlig kväll med god musik, dricka och härliga människor. Björn introducerade mig till Big Star och deras låt "Thirteen". Jag blev hooked på kuppen. Fantastisk låt och underbar sång. Björn blev väl rätt så rund under tofflorna så han beslutade sig för att gå och lägga sig, men vi fick gärna stanna kvar och lyssna på musik om vi ville, sade han. ;)
Detta gjorde vi dock inte, utan gick hem till Pjetr igen för att gå och lägga oss. Morgondagen skulle ju bli väldigt lång.

Lördagen kom och det blev ännu mera packande innan ett stort gäng dök upp och skulle hjälpa till att flytta. För att vi inte skulle springa ner varandra stannade några av oss kvar och började skura lägenheten som det avflyttades ifrån.

Kvällen gick sen i musikens tecken i goda vänners lag. Stereo i vardagsrummet och akustisk gitarr och bas i köket. Mmmmyyyysigt!
Tyvärr är jag som jag är när jag festar - jag kan inte sitta stilla för länge, det måste vara drag under fötterna hela tiden, så jag gick ifrån det trevliga gitarrandet för att få dansa lite ihop med goaste Elin i vardagsrummet.

Det blev sent på nattimmen. Vid 03.40 gav jag upp och gick och lade mig. Men vilken LYCKAD kväll det varit. Jag uppmanar Pjetr att ha fler såna här tillställningar. Men möjligen skall vi vänta tills han hunnit bo in sig lite och grannarna hämtat sig från nattens röj. ;)

Tack till alla er som var där! Ni förgyllde kvällen! Kramis! :)

Just nu är jag mätt efter att ha följt minsta motståndets lag och köpt färdigmat. Coca Colan står på kylning och nu skall det bli en härlig soffkoma i ett par timmar. Sedan är det bara till att invänta Time Team på TV8 (eller 9?) kl 19.00.

Sådär lite lagom kväll, alltså.
Goder afton, folks!

Dagen så långt...

Denna dag finns det väl inte så mycket att skriva om, inte så mycket jag funderar över. Jag har mest knarkat musik, som dyermaker skulle uttryckt det. Jag började morgonen med Marillion, gick sedan över till Crosby, Stills & Nash och vidare till David Gray som nu skall få lämna över till något annat. Jag vet bara inte vad jag skall lyssna på. Får fnula ett tag på det.

Har iaf hunnit med att msn:a med bästaste M som det skall bli så roligt att återse imorgon. Kramkalas blir det! Städat har jag också lyckats med denna förmiddag. Just nu håller golven på att torka här, vilket innebär att jag får några minuter över till att blogga. Det där med städning förresten. Jag tyckte det var bäst att göra innan jag for iväg till Pjetr. På söndag när jag kommer hem har jag varken ork eller är kapabel att städa, tror jag. Efter att ha hjälpt till att flytta (=ömma gorillaarmar), flyttstädat och sedan partajjat på det, tror jag inte att jag är i stånd att lyckas med ens den enklaste dammsugning på söndag.

Nu fick det bli "The End" från Mustaschs senaste platta, en platta som för övrigt överraskade mig positivt. "The End" kan förresten snarast beskrivas som "Tung metall möter Orienten". Ett mycket intressant inslag, måste jag tillstå.
Det kommer att bli kul att se dem på SRF till sommaren. Jag hoppas innerligt att de kommer att lira denna låt. De har överträffat sig själva, kan man säga.

Dags för tvagning, ihopsamlande av grejor som skall med och sen; Next Stop Lund.
Tata, folks!

Bra musik är ändå bra musik!

Jo, så är det. Bra musik är bra musik. Därför tänker jag dela med mig av en mycket vacker låt. Ord är egentligen överflödiga. Men som den musiknörd jag är, skulle jag nog vilja be er lyssna på gitarrfillsen... de är otroligt vackra och sitter där de skall. Det är detaljerna som gör det. Bandet visste vad de gjorde. På den tiden iaf.

Och glöm inte: Njut, mina vänner!





Detta är ett av mina minnen ifrån Burg-Herzbergfestivalen från förra året. Gott sällskap, god stämning och god musik. Det är Livet det. Tur att det blir B-H detta året också.

Jag skall bli rik

Jodå. Det lovar faktiskt självaste Donald J Trump mig. Härligt, säger jag! Samtidigt har jag givit honom 29 spänn för boken han skrivit. Är han inte rik nog redan? ;)

Jag var iväg igår i jobbets tecken för att införskaffa lite pimpinggrejor till han jag är kontaktpersonal till. Nu skulle jag inte pimpa honom utan hans lägenhet. Det blev diverse småsaker (nej, inte prydnadssaker, jag gillar inte sånt och vem måste städa av skiten när det blir dammigt?) ;) Jag pratar om diodlampor i form av stjärnor... nån lampa som ändrar färg osv... Killen har autism och är fascinerad av färger och former.


När jag gick förbi några bord med böcker så bara låg han där och smajlade åt mig, Hr Trump. Med de mest vitblekta tänder och med en vällagd (?) tupé, som mest ser ut som en blandning mellan hämtehår och en finhårad golvmopp uppmanade han mig att bli rik. Och varför inte, tänkte jag. Det kan väl inte göra alltför ont? Så han åkte ner i shoppingkorgen, ihop med Paulúns shoppingguide. Väl spenderade 58 spänn för dessa två böcker, tycker jag. :)

På tillbakavägen fixade jag lite nya blommor till jobbet. Ett par buntar påskliljor, men även några helt underbara ranunkler, som blivit något av min favoritblomma.

Som jag skrev i måndags morse så har jag bara hunnit hosta till och veckans sista arbetsdag har kommit. Inte kom den smygande, det var med stormsteg den dök upp. Det är skrämmande hur fort tiden går.

Sömnen har det iaf inte varit något fel på denna vecka. Jag har sovit som en söt liten bullterrier om nätterna. Kommit i säng i tid och allting. Kanske det är för att jag inte har haft några soffkomor under veckan? Och för att jag gett mig den på att motionera vareviga jädrans dag? Och dagen idag skall inte bli annorlunda. Jag tänker cykla som en besatt. Men det är fortfarande så frustrerande att vågen inte rör sig neråt! Jag får väl inbilla mig att jag fått benmuskler... hoho... Och bannlysa den alltför goda julosten som ligger i kylen. ;)

Och imorgon bär det av till den gode vännen Pjetr för att hjälpa till att packa inför lördagens flytt. Kommer att bli kul att återse honom och alla andra!

NU: mer kaffe.
Ha en ypperlig dag, folks!

Meningen med motion?

Säg mig, vad är meningen med motion, egentligen?
I några veckor har jag varit ganska duktig vad gäller motionsjävelcyklande. Därför förstår jag inte... varför går jag upp i vikt? Vi snackar inte om flertalet kilon, men faktiskt ett iaf. Det där är... knäckande. Nästan så att jag vill ge upp att cykla. Fasen också.

Kosten har jag varit ganska duktig med (förutom alla hjärtansdagspresangen). Visst... lite utsvävningar i form av gorgonzola i en maträtt... men det är ju inte några mängder vi pratar om!

Kämpigt värre. Jag menar - det är svårt att hålla motivationen uppe när vågen pekar åt fel håll trots att jag gör saker rätt... Men jag skall göra samma sak som jag gjort i flera dagar på rad - slänga mig upp på järnhästen och ta mig en timme när jag kommit hem från jobbet. Jag får försöka tro att det kommer att ge resultat längre fram då?!

Inte ge upp nu.

Dagens lunch kommer att bestå av omelett på äggvitor och en rejäl sallad till det. Jag får väl gå och förbereda salladen till melodin av bänkdiskmaskinen som är igång. :)



Annat var det på den tiden när spinning betydde något... meningsfullt. ;) Det var bättre förr. ;)




Njut av dagen, folks!

Märkligt

Jo... märkligt var ordet. Imorse tänkte jag att jag skulle slänga in ett par Blood, Sweat & Tearslåtar i mobilen. Datornördig som jag är, har jag (givetvis) Total Commander som filhanterare - bättre finns bara inte till en PC. När jag kopplade in mobilen till datorn och startade TtlCmd visade det sig att filerna visst ligger kvar i mobilen! Men jag har bara inte kunnat komma åt dem. Som jag skrev tidigare idag, blev allting snurrigt efter förra gången jag kopplat in mobilen till datorn. Filerna gick inte att hitta, och alla inställningar i form av ljud bara försvann och återställde sig till ursprunglig fabriksinställning. Paff blev jag då, och ännu mer paff blev jag när jag såg att allting fanns kvar...


När jag tagit loss kabeln den här gången, tittade jag hur det såg ut i mobilen, och plötsligen visade mobilen alla dessa filer som jag tidigare inte hittat och trott att jag förlorat. Skumt värre. Men det är väl teknikens under, antar jag.

Sen iväg till jobbet. När jag skulle käka frukost där upptäckte jag att min yoghurt tydligen varit riktigt god... någon hade käkat av den, så jag fick precis en tallrik... och jag öppnade den igår...?! Nog innehåller väl en yoghurtpaket mer än två tallrikar yoghurt??? Ja, det är normaltallrikar vi pratar om. "Surt", sade räven om rönnbären.

Annars har dagen förflutit fint. Efter jobbet tog jag tjuren vid hornen och kastade min lekamen upp på motionsjävelcykeln en timma, tittandes på ett avsnitt av Jordan och början på ett Mediumavsnitt. Nu sitter jag här och njuter av en stor kopp Earl Red och ett par osötade grahamsskorpor i skenet av ett helt gäng tända ljus och med Coloran i ögonbrynen.

Dags att titta lite på ett nytt Mediumavsnitt, tror jag. Sen får jag nog tvätta bort överskottsfärgen ifrån brynen.

Goder Afton, mein volken, eller nåt. ;)

Jag hade en ambition...

...och det var att fylla min mobil med musik innan jag gick till jobbet denna morgon. Men eftersom det tar tid att välja allt vad jag vill ha, så inser jag att det är ett projekt som tar längre tid än vad jag har att spendera på morgonen. Morgnarna är för mig heliga. Stress göre sig icke besvär.

Det får bli när jag kommit hem istället.
Nå... ett par låtar med Blood, Sweat & Tears hinner jag nog att stoppa in.

Det var för några veckor sen det hände. Jag hade kopplat telefonen till datorn och skulle slänga över en bild. Allt frid och fröjd. Tills jag kopplade loss kabeln. Trots att jag tagit bort USB:n via "Safely Remove Hardware"... gick det ändå åt pipsvängen. Alla filer jag hade i telefonen försvann. Jag menar ALLA. Foton och musik, mm.
Eftersom jag är ett stort Led Zep-fan, så har jag haft "When the Levee Breaks" som ringsignal. När telefonen ringde och jag inte för mitt liv kunde begripa att det var min telefon som ringde, insåg jag vad som hänt. Inte längre får jag höra Rush när mobilen väcker mig om morgnarna. Jag måste ta tag i detta... i eftermiddag när jag kommer hem.
Nu - morgontoalett. Sen - jobb.

Ha en fin dag, folks!

God morgon!

...eller som vi säger i min del av landet: "gääääsp!!" :)

Måndag igen. Ny vecka. Nya friska tag. Möte med chefen angående Systematiskt Brandskyddsarbete i eftermiddag. Dubbelgäsp. Det är ett tufft jobb, men nån måste ju för tusan göra det.

Morgonens kaffe inmundigas i skrivande stund och lunchen är förberedd. Det kommer att bli sötpotatissoppa med ingefära, vitlök, potatis, morötter och lök. Till detta kommer jag att äta den sista lilla brödskalken Filone. Jag längtar redan. Allting är skalat denna morgon, så när det är dags att fixa lunch så skivar jag bara och kastar ner det i pytsen. Piece of cake.

Eftersom jag bara jobbar måndag-torsdag varje vecka, kan jag inte låta bli att slås av häpnad över hur fort tiden går. Imorgon eftermiddag kommer jag att tänka: "Jaha, nu har halva veckan gått." Och innan jag vet ordet av, är det torsdag och min sista arbetsdag. Jag blir lika förvånad över det varje gång.

Till helgen väntas både allvar och nöje. Både jobb och förströelse. Jag skall hjälpa min gode Vän Pjetr packa på fredagen och på lördagen kommer ett helt gäng och skall hjälpa honom att flytta och flyttstäda. På kvällen blir det partaj. Ljuvligt! Och så får jag återse bästaste M igen. Vilken lycka. Bara hon påminner mig på torsdagen att jag skall ta med hennes presang jag köpte för ett par veckor sen.

Nu - morgontoalett, sen off to work.

Ha en superfin dag... och glöm inte... NJUUUUT!!

Dagen idag har varit loj...

Och när jag blickar tillbaka så undrar jag om jag gjort något öht taget idag? Vart har dagen tagit vägen, egentligen? Lite skrämmande är det allt...

Jag har sorterat lite papper... som fortfarande ligger i fjorton högar på köksbordet. Jag har tvättat två maskiner tvätt. Någon mat har jag inte gjort idag. Det har varit en yoghurt- och mackedag. Men jag har åtminstone trampat på motionsjävelcykeln i 1 tim och 20 min under tiden jag tittade på Jordan, Rättsläkare, som jag tankat hem ett par säsonger med. Och efter det så fortsatte jag att titta på ytterligare avsnitt i samma serie, inmundigande Earl Red med lite lime i och ett par osötade grahamsskorpor. Najsigt.

Men... hemmet ser fortfarande ut som en katastrof. Och jag borde bry mig... men jag gör det inte. Det finns viktigare saker här i livet att oroa sig över isf. Fast... jag har i nuläget inte så mycket att oroa mig över. Iaf inte för egen del.

Nåväl... ett avsnitt till av Jordan blir det nog innan jag lägger mig och läser om kvantfysikens fascinerande värld.

Ha en fortsatt skön afton, folks!

Överallt finns de...

...vardagshjältarna/-hjältinnorna. De som går igenom så mycket skit, men vägrar att låta sig brytas ned. Med slagg upp till knäna, fortsätter de vada som vore det vatten de tog sig igenom. Inte för att de tar det lättsamt - utan de reflekterar över sin situation. Lär av den. Ser olika mönster. Tänker igenom hur man bäst tar sig fram, steg för steg.

Nånstans har de förmågan att se solen stiga över horisonten, även om den är långt, långt borta. Och det är det som får dem att fortsätta ta sig framåt, mot ljusare tider. För nånstans tror jag att det är just det som ger styrkan - tilltron till att det kommer att bli bättre.

Tålamod är en dygd, och vad jag förstår så är vardagshjältarna fyllda med både detta och tillförsikt.

Jag beundrar er! Och speciellt har jag en vardagshjältinna i åtanke just nu. Du är det bästa som finns, glöm inte det!

Kramis!

Ibland surfar man in på Youtube...

...och hittar helt fantastiska GULDKORN!!

Denna förmiddag hittade jag denne unge man, spelandes något vackert och rytmiskt. Det måste ses/lyssnas på: det säger mer än vad man med tusen ord kan beskriva.

Lyssna och njut.



Najs, va, folks?

Böckerna äro beställda

Efter ett velande hit och dit så fick jag till beställningslistan enligt följande:

Rasrisk - Mattias Gardell
Finn din egen saga - Per Clemensson
Iliaden - Homeros
Odysséen - Homeros
Att leka med elden: sekternas värld - Karl-Erik Nylund
Myternas historia - Karen Armstrong

Jag sade att jag är en sucker för faktaböcker. ;)

För övrigt kan jag rekommendera Karen Armstrongs biografi "Genom den trånga porten" som handlar om hennes 7 år i kloster, dit hon valde att gå när hon var 17 år. Ett rysligt liv med självspäkelse och selfdenial som huvudmål.

NU är det dags för tevesoffan. ;)

Tata folks!

Jag är sugen på böcker

...jag har redan hyllmetrar med böcker jag inte läst ännu, men ändå kan jag inte låta bli att söka nya. Det är som vore det ett gift. Jag har så många intressen, att jag inte kan låta bli att hänge mig åt nya läsvärda och intressanta böcker. Och då pratar vi inte om romaner, ty det är inte riktigt min stil. Jag gillar mer faktaböcker, facklitteratur och biografier, kantig som jag är.

Och just nu är jag sugen på att skaffa mig Eddan. (Jo... den är skönlitterär. Även solen har sina fläckar... hehe...) Jag kan bara inte bestämma mig om jag skall ha den äldre, poetiska Eddan eller Snorris prosaiska dito... Hjälp mig någon som är bra på området.

Bästaste dyermaker gillar den på engelska, och det är möjligt att det är ett vackrare språk, men det är inte mer lättläst, så jag tror att jag satsar på en svensk version.

Snart skall jag lägga mig och fortsätta läsa om kvantfysik... även den boken på engelska, vilket inte gör det... lättare... :)

Mustasch ackompanjerar mig denna afton. Om det är vågrörelser eller partiklar vet jag inte... men energi är det iaf. :)

Tattelitaaaaaa, folks!

Det är jag och Martha Stewart

Mja... det känns väl kanske lite överdrivet att säga att det är hon och jag, med tanke på att jag varken tycker det är KUL att laga mat eller har suttit i fängelse. Men jag har iaf plockat ut en liten grön- och rotsakslåda ur ugnen och den står och skall svalna innan jag kan äta den. Så här ser den ut.

Idag blev det mer gorgonzola i, men jag glömde löken... hur kan man bara göra ett sånt fatalt misstag? Nåja, den blir säkert god iaf. Skall bli spännande att se hur det smakar med det rökta flingsaltet som jag hittade när jag stod och botaniserade på Coop igår... Någon som provat det?
Jag kan botanisera bland varuhyllorna hur länge som helst. Att exv Zeta gjort en jättegod citronolivolja visste jag sedan länge (den kan jag också rekommendera), men nu såg jag att det kommit en ny smaksatt rapsolja, och det tycker jag är mycket mer intressant. Vid tillfälle skall detta givetvis provas. Det rökta flingsaltet fick räcka för smaklökarna. For now.

Nu blir det tevemiddag.

CyaL8er, folks!

En väntan på dubbelt gott

...det är precis vad jag har just nu. I ugnen står en rotsaksgratäng, spetsad med gorgonzola (jag råkade ta fel ost i affären - det skulle ju vara parmesan för fasen... haha... men det blir säkert supergott med den lätt mögliga osten också). Till detta skall det serveras italienskt Filonebröd, ett av de godaste bröd jag smakat, faktiskt.
När maten är klar skall jag ge mig iväg till min goda väninna S som skall massera mig. Dubbelt gott alltså. Den här gången begår vi inte misstaget att äta först. Sist låg vi i salongen som döda sillar av mättnad och kunde inte ge oss på någon massage på ett par timmar. :)

Har jag tur så läser inte frk S bloggen innan jag kommer och då kan jag här och nu avslöja att jag har köpt en presang till henne för att hon fyllde år för några dagar sen.

Tills jag skall ge mig av lyssnar jag på Blood, Sweat & Tears, slår in paketet och njuter av doften från gratängen.

Trevlig fredag, folks!

Jag har dragit en vinstlott!

Åtminstone är det så det känns när man kommer tillbaka från tandläkaren och allting är BRA! Inga hål, inga fyllningar som behöver bytas ut, inga andra krusiduller. När han sade att allting var bra, så ropade jag "YEEEY!!" högt.

Jag tror att jag har världens bäste tandläkare för övrigt. Trots att han är privattandläkare, så försöker han inte hitta fel som inte finns, för att tjäna pengar.

Jag var glad som en speleman och kramade till och med om min käre dentist. Han blev nog lite halvt generad... men det är ju bara sån jag är. Kramig mot goa människor.
När jag insåg att jag inte skulle behöva lägga flera tusen på vidare behandlingar, så körde jag direkt och satte sprätt på 500 kronor på husgeråd och mat. Kändes riktigt kul, faktiskt. ;)

Och en sak till: eftersom jag gillar designmöbler blev jag überförtjust när jag såg att de hade gjort om i väntrummet. Numera står det bl a Lamino-stolar där, designade av Yngve Ekström. Sämre stolar kan man sitta i när man väntar!

Tjohoo, folks!

Jag fick en alla hjärtanspresang idag...

...av min alldeles underbara arbetskamrat M. Men herregud vilken presang... haha... egentligen ville jag inte ha den, men man kan ju bara inte säga nej. Vad jag fick? En påse chips, för att hon vet att jag är svag för det. Men jag som varit så duktig den senaste tiden och motionerat och inte ätit något sånt skräp? Håhå jaja. Jag öppnade påsen på jobbet och började bjuda... sen tog jag hem den och fortsatte med att äta ur den hemma. Jag käkade nog en 125 gram ur jävelpåsen, men sen slängde jag resten.
Nu sitter jag här med ett dåligt samvete... dock tänker jag råda bot på det imorgon. Då blir det friska tag på jävelmotionscykeln.

...och just det... håll tummarna för mig imorgon förmiddag. Jag skall till tandläkaren... *rrrrrrryyyyser* På kvällen blir det dock massage, så dagen kommer att avslutas bra. Jag har lovat goda väninnan S (som masserar mig) att fixa någon middag till oss. Vad det blir har jag inte den blekaste om just nu. Men det löser sig efter tandläkarbesöket. Jag tar ett bekymmer i taget. ;)

Sweet dreams, folks!

En stilla undran

Jag är ibland något av en språkfascist, en prettolingvist.

Jag har under ett par års tid funderat över en sak:

Vem är det som började med att använda sig av den tilläggsfras som är fullständigt onödig och som dessutom låter fruktansvärt dum?

Vilken fras? Jag skall ge några exempel:

"Den är god, är den."
"Jag är glad, är jag."
"Det luktar gott, gör det."
"Den var blommig, var den."
"Det gjorde susen, gjorde det."

...ja, ni fattar. Och denna företeelse har jag inte lagt märke till förrän för ett par, tre år sen. Jag tror att det är en tämligen ny "åkomma". Men vem sjutton började med den?

De som använder sig av denna tilläggsfras, hör de verkligen inte hur illa det låter? Eller använder de den bara för att det skall förstärka den fras den är ett tillägg till?

Om någon har några bra svar på dessa frågor eller bara synpunkter på mitt inlägg, får ni gärna höra av er.
...eller som de där som använder tilläggsfrasen skulle säga: "Det vore kul att höra ifrån er, vore det." ;)

That's all for now, folks!

Det diskuteras...

...om barn föds onda. Jag skulle vilja gå ännu längre och ställa frågan om chefer föds onda? Jag börjar tro det.

Iaf tror jag att de föds till klantskallar, ty dabbar sig gör de i tid och otid. Jag vet ingen av mina arbetskamrater som dabbar sig så som min chef gör, åtminstone.

Föds chefer till narcissister? Eller byggs det upp under vägen? Föds de in i en känsla av maktfullkomlighet?

Är chefernas tro också medfödd, dvs den tro på att om man visar att man inte mår bra, så är det en svaghet?

Känner nämna personer att anställda som säger sin mening och står upp för vad de tycker, är obekväma rakt av, utan att ta sig en funderare över vad det är de anställda säger?

GILLAR chefer nepotism? Anser de det vara åkejj sådär, bara?

Kan chefer säga: "förlåt"?

Sist men inte minst... är de födda att älska folk med brunnäsor?

Jag bara undrar, folks!

Jag måste bara få dela med mig...

...av ett av de coolaste banden nånsin som är Blood, Sweat & Tears.

Här är ett smakprov på dem... men det är inte deras låt, utan Donny Hathaways, som också är en ruskigt bra soulartist, men som tyvärr alldeles för få brytt sig om att lära "känna".

Låten med Blood, Sweat & Tears kommer från plattan


Child is Father to the Man


Här är Hathaways originalversion av samma låt, som kommer från plattan


Extension of a Man

Det är dags att soula upp er, folks!

Kom och skriv mig det på näsan!

Minns ni Hedvig (spelad av Birgitta Andersson) i "Från A till Ö"? Hon som dansade med sin sopkvast medan hon sjöng frasen ovan? Jag tror att hon träffat på en sån därn hemsk amateurpsykolog och försökte med sin sång skrämma henom på flykten varje gång hen dök upp...

Som om jag inte skulle

kunna så enkla saker.

Jag bara frågar?

Kom och skriv mej det på näsan,

kom och skriv mej det på näsan,

kom och skriv mej det på näsan

den som vågar!

Vad hon egentligen sjunger är:

Försök komma och skriva mig på näsan, om du kan, så får du dina fiskar vändstekta i stekpannan!

Alla har vi en inneboende amatörpsykolog, men den bör användas försiktigt, snyggt och vid utvalda tillfällen. Det innebär bland annat att man inte skriver folk på näsan med sina psykologiska "kunskaper" om personen. Speciellt om det är så att man inte känner vederbörande, utan bara tror sig känna henom.

Att skriva folk på näsan och klappa dem på huvudet är det värsta som finns.
Jag tror att vi är överens om detta. Ändå sker det varje dag.
Innan du drygar dig med ett psykologiskt "kunskapsdravel" - tänk efter vad det är du kommer att sända ut.

Rrrrogntudjuuu, folks!

Jag längtar inte efter att resa egentligen...

...men när man surfar och ser bilder som dessa, så kan jag inte annat än önska mig iväg, en vecka eller två.

Det tål att sägas att det finns annat än bara strand på dessa platser - fantastiska undervattensupplevelser liksom landupplevelser - men dessa strandbilder är ljuvliga.

Om man hade äckligt mycket pengar, skulle man välja...

Maldiverna... eller...

Mauritius.... eller...

Seychellerna?

Iofs kunde jag isf lika gärna åka till Irland, Island eller Påskön. Eller Nepal.
...OM jag nu skulle åka nånstans, that is. :)

Dream on, folks!

En ny stjärna på min himmel

Väcktes upp ur soffkoman av telefonen. Efter att ha lagt på luren såg jag med ett kvarts getöga på London Live på TV2 utan att ha något ljud på. Jag blev lite fascinerad av en kille i dreads som direkt förde tankarna till bästaste M:s son under den tid han hade sådana. Jag skruvade upp ljudet och gillade det jag hörde.

Killen heter Newton Faulkner och låten jag hörde kan man se här!
Detta är dock inte den version han framförde på teve - där han stod ensam med sin gitarr, spelade och sjöng.

Hans hemsida finns till beskådande här. Hoppas ni gillar detta, så som jag gör.
Ibland har man tur och snubblar över trevliga saker sådär, bara.

Föraktande

Tidigare idag, och ända sedan i tisdags, så stod den där och stirrade föraktfullt på mig.

Men nu är det jag som tittar föraktfullt på den.

Jag talar om min motionsjävelcykel. HAH! Den fick sig en timmeslång runda idag. Så fick även jag.
Det känns rätt så härligt nu. ;)

Soffkoman är inget att skämmas över framåt kvällningen när jag tar den.

Sweat on, folks!

Kalla mig gärna romantiker

Jag bara älskar blommor. Nu snackar jag inte benjaminfikus, doftdracena eller yuccapalm. Nej, jag pratar om mormorsblommor. Porslinsblommor - hoyor - av alla de slag. Gardenior. Jasminer. Tazetter. Jo, jag vet att pelargoner och begonior också tillhör mormorsblommorna, men de är inte riktigt min grej. Men ta en titt på denna underbara bild av ranunkel, som jag tror kommer att bli nästa inredningsblomma. Jag tror inte att den helt kan konkurrera ut en fantastisk blomma som orkidén, men var sak har sin plats, liksom.


Jag pratar även om prunkande trädgårdar... trädgårdar som inte har symmetriskt planterade rabatter, utan där det ser ut som om det växer vilt och det blommar i stort sett hela sommaren. Dofterna... färgerna... Rosor som växer ikapp med stockrosor längs väggar. Blommor som tävlar om praktfullhet, men som istället kompletterar varandra: pioner, ranunkel, tulpaner, jasmin, gardenia, fingerborgsblomma, näva och hortensia.
Tänk en härlig berså av syréner... att få sitta där och dricka sitt morgonkaffe en tidig försommardag...

Jag bara älskar bukettarrangemang av äldre slag... Såna där man plockar vad man har i trädgården och "smäller ihop" det i en vas, så att man kan få njuta all denna prakt inomhus också. Kolla de här bilderna (som ju är målningar, men de visar ändå på hur vackert det kan vara...)











Åååhh... vad jag längtar tills jag har ett eget litet hus där jag kan börja sprida ut blommor till höger och vänster! :)




Det kan få bli mitt bidrag till att göra världen till en vackrare plats.

That's all for now, folks!

Soffkoman tog mig idag till...

...den halvrabiata Anna Skippers "Du är vad du äter". Killen i programmet fick reda på att när han kom hem väntade en överraskning.
...och när han kom hem fick han sig verkligen en överraskning. Vardagsrummet med dess gosiga soffa hade bytts ut mot ett gym med riktigt fina pryttlar.
VARFÖR händer sånt inte MIG? Då hade det inte varit någon återvändo. Jag tror jag ringer Anna direkt och frågar om hon vill sponsra mina gymplaner... Nåväl... om "revva" min inte är alltför öm, så tror jag att jag skall ta mig en jävelrunda på jävelmotionscykeln imorgon. Och om vädret tillåter så tänker jag ta en härligt, styrkande promenad.

Och idag var det handläggarmöte för lilla mormor. Det blev som jag misstänkte: hon får inte bo på något äldreboende. Än. Det spelar ingen roll att hon är på sitt 86:e år - hon är för "duktig" och för "klar i knoppen" för att få plats på äldreboende. Vart tog välfärdssamhället vägen? Vi pratar om generationer av gamla som byggt upp det vi idag har... och de får inte själva välja om de vill få det tryggt och bra? Någon annan skall sitta och avgöra detta...?! En kan ju tycka att det borde vara en mänsklig rättighet att få ett tryggt och bra liv, men icke.

Annars har dagen varit bra. Solen har skinit och det har känts som vår i luften. Och det är kanske inte konstigt att det känns vårigt - både vintergäck och snödroppar står i full blom, och påskliljorna syns med hela 20+ cm i trädgårdarna. Det är en märklig "vinter" detta.

Igår ringdes det ifrån min tandläkares högkvarter. "Det är dags." Bara dessa tre ord ifrån fel person kan få kalla kårar att rulla uppför min rygg, rakt in i hårfästet. Fredagen den 15:e skall jag sitta i den där nya, ergonomiska, überjävliga stolen igen. Varför, oh varför, har de ersatt den gamla med en stol utan armstöd som man kan krama?! Istället ligger jag där och vrider mina fötter i cirklar medan jag samtidigt flätar ihop händerna och kramar dem så hårt att knogarna vitnar.
Ja, jag har tandläkarskräck.
Men på någon vänster lyckas jag ändå samla mig och gå dit, även om jag i nuläget umgås med tankar på orsaker att slippa gå dit... skjuta upp det ett tag. Men det är bara att ta tjuren vid hornen.

Vart tog armstöden vägen?

Imorgon är jag ledig och tänker ta hand om mitt hem. Jag förstår inte hur jag lyckas få till ett slagfält på bara några dagar. Nå, det är nog ganska lätt att stöka till en liten lägenhet, helt enkelt. Eller så har jag små nissar som ställer till det när jag sover. Eller är jag månne en inkarnation av Jeanne D'ark?

Nu - småsmurfande, sen - sängen. Men det tar nog några timmar än.
Tata, folks!

Idag är en viktig dag...

...kanske inte för er andra på samma vis som för min mormor. Lilla mormor ringde igår och berättade att hon idag skulle träffa några handläggare från kommunen där hon bor. Hennes framtid ligger i deras händer, kan man säga.

Mormor har till slut kommit fram till att hon vill flytta till ett äldreboende, eftersom hon dels känner sig otrygg att bo själv, dels för att hon känner sig ensam. Och hon tycker att det är bättre att flytta dit medan hon är vid sina sinnes fulla bruk, än att göra det när (om) hon blivit förvirrad.

Men hon berättade igår att en sjuksköterska på konvalecenshemmet (vilket i detta fall är ett äldreboende) sagt att hon är för BRA för att bo på ett äldreboende!!!!! Men tjena. Hon är på sitt 86:e år!!! Vad skall till för att man skall få flytta in på ett sådant hem, då? Nej, mormor kissar inte ner sig. Nej, mormor är - tack och lov - inte förvirrad. Nej, mormor försöker inte rymma hemifrån. Ja, mormor ser det som om hon är en belastning om hon trycker på sitt trygghetslarm, därför gör hon det inte. Ja, mormor KAN laga sin mat själv. Ja, hon har mycket jävlar anamma.
Men hon vill flytta till ett hem innan hon blivit förvirrad. Och för att hon skulle känna sig mycket tryggare. Ganska självklara argument, tycker jag.
Vill de - handläggarna - bara ha människor på hemmet som är en jättebelastning? Stackars personal!

Det lär inte bli kul att bli gammal. Möjligen skulle man starta ett eget äldreboende nu och handplocka personal, så att man vet att man får det bra när man blivit så pass att det är dags att flytta in på ett sådant hem.

Håll tummarna för lilla mormor, folks.

Möte med det okända

Efter en sedvanlig soffkoma efter jobbet vaknade jag upp till "Möte med det okända" på TV4+. Jag är ledsen om jag låter fullständigt überkritisk och skeptisk till programmet, men vilken humbug!

Jag har sett ganska många program i serien - det är inte så att jag följer den, men ibland trillar jag bara in i programmet på onsdagar - och efter att ha tittat på dagens avsnitt känns det som om de varit tvungna att komma upp med nya idéer, tvingats vara lite innovativa när det kommer till vad programmet skall innehålla för att locka tittare. Idag var en fortsättning på förra veckan... Och tramset tog verkligen priset.

"Jag ser jättemånga barn... jag har aldrig sett så många barn..." säger ett "medium" medan hon står i någons kök... när hon sen kliver in i ett annat rum säger hon: "det är så många barn! Det är minst 10-15 st."
...tycker hon det är oöverskådligt många barn? Hon har definitivt inte jobbat på dagis. Eller tittat ut från mitt köksfönster varje rast skolan intill har, då elever står inne på vår gård och röker, snusar, spottar, klottrar och you name it.

Den här gången var det inte bara ett "medium" utan tre. Man skulle tydligen känna vikten av hur svårt det här fallet var. Det sades att det var en präst nån gång under 1800-talet som härjade tillsammans med hur många andar som helst. Det var ett virrvarr av andar som bara... kom i en strid ström från underjorden... Jomenvisst. Och det växer guld på min ena hoya i vardagsrummet...

Under programmets gång så knatade Terry Evans omkring utomhus och sade att allting fanns i någon cirkel... och sen gick han in igen. Samtidigt stod det nån kvinna och "rensade" något hem, och ytterligare en tredje flummade i något annat dito.

Ett ganska pinsamt gäng




Slutligen bildade de ring i ett kök eller vardagsrum för att de skulle ha bort denne arge, aggressive prästliknande man som varit ond mot barn... De höll hand och blundade, och medan en talade ett tag lyssnade de andra, och sedan fortsatte näste man på storyn som den första börjat på... osv... tills någon sade det förlösande: "jag känner att han börjar släppa ilskan"... och de andra sedan biföll och sade att han var på väg mot ljuset...

Jag vet inte om jag skall bli förtvivlad över den dåliga kvaliteten, arg över att de spiller människors tid eller garva åt hela historien. Eller skall jag rent av gratulera dem till att lyckas ha fått till en idé som gjort att tittarsiffrorna kanske höjdes 0,15 procentenheter?
Förströelse på låg nivå är det iaf.

Nåväl... nu skall den cyniska Muminen dra sig tillbaka igen. Det här var mest en betraktelse av kvällens program på teve.

Au revoir, folks!

Jag har världens underbaraste arbetskamrater!

Det är ingen nyhet för mig, jag har vetat om det länge. Men idag blev jag påmind om det igen.

Efter att ha strosat omkring på jobbet hela dagen mol allena, började arbetskamraterna dyka in runt 15.00. En av dessa, K., hade med sig en bukett inslagen i papper till mig. När jag öppnade den såg jag att det inte var mindre än 10 vita och 10 lila tulpaner med ginst emellan... Vilken makalöst vårig bukett! Först fattade jag ingenting... jag satt där som en fågelholk när K kom med blommorna till mig... Men sen sade hon att de var jag värd för att jag hjälpt henne så mycket med att fylla i papper, schemaprogram mm, mm, när hon varit tjänstledig för att ha hjälpt svärdottern som knall och fall blivit halvt förlamad. Jag sade lite förnärmat att "det är ju mitt jobb"... Men jag blev naturligtvis riktigt glad och kramade om henne och sade tacktacktack!!

Inte buketten jag fick, men min är lika vårig :)

Visserligen ställer jag alltid upp för mina arbetskamrater och fixar och trixar och försöker lösa saker när det dyker upp något problem. Men inte förväntar jag mig att de skall bli så glada att de ger mig blommor...! Dock är det välkommet. Oväntat, men välkommet. :)

När jag kört hem ifrån jobbet och stod här med alla attiraljer i porten insåg jag att jag glömt mina lägenhetsnycklar på jobbet... Gudars skymning. :) Jag ringde på hos grannen som har extranycklar, men hon var givetvis inte hemma. Det är tur att mobilen är uppfunnen och att man hade en sådan till hands. Jag ringde till jobbet och de bekräftade att nycklarna låg där. Då erbjöd sig en arbetskamrat, A., att komma med dem hem till mig.

Ja... jag kan skatta mig lycklig som har så fina arbetskamrater. Jag sitter här, varm i hjärtat och med ett leende på läpparna och känner mig så glad.
Jag uppskattar dem verkligen!

Supertisdagen

Såg på nyheterna att det idag är supertisdagen, vilken är den dag då amerikanerna går till valurnorna i primärval, och utgången av detta brukar ofta visa på vilka två kandidater det är som får gå till presidentvalet. Detta val tycker jag är lite spännande. Inte supertisdagen, utan hela valetablissemanget. Med tanke på vilken syn på människan jag har, så kan jag inte låta bli att hoppas och faktiskt tro att det blir en demokratisk seger. Och kandidaterna är oerhört intressanta på den sidan. Om Obama vinner får USA en färgad president. Coolt! Undrar hur den fortfarande inte helt rumsrena Södern skulle ta det? KKK månde bäva... haha!! Och sen har vi H Clinton, som ju är... kvinna. Om hon vinner... ja... det skulle vara ännu coolare. Mellan dessa två kandidater är det oerhört jämnt just nu. Må bäste man, eller kvinna, vinna!

På den republikanska sidan leder McCain över Romney. Namn som jag hoppas bara kommer att försvinna ut ur folks medvetande, pga det jag skrev ovan. Jag gillar inte när man har så trång syn på människan som jag finner nuvarande republikanske presidenten G W Bush ha. Få presidenter har väl gjort så stor skada som denne man. Jag pratar inte bara om kriget i Irak, utan om hur mycket skit han gjort för bland annat stamcellsforskning mm. Det känns som att kastas tillbaka hundra år i tiden. Och inte nog med det. Detta dravel om Gud i tid och otid? Jag vet att USA är ett tämligen kristet land, men låt oss åtminstone få en president som inte försöker pracka på folk en tro på Gud.

Kan tillägga att jag inte är ateist, men jag är en agnostiker. Dock väljer jag själv att ta reda på det jag behöver för att veta om Gud finns eller inte. Jag gillar inte när man skall bli övertalad. Då blir jag helt enkelt motvalls kärring!

Låtom oss iaf hoppas på att oavsett vilken president USA får, så skriver denne/denna på KYOTOavtalet så fort hen svurit presidenteden.


Men förutom denna supertisdag i politikens tecken, så är det ju även fettisdag i svullandets tecken. Själv har jag lyckats stoppa i mig en fastlagsbulle för ett par veckor sen, men nu är det svångremmen som gäller. Jag vill ner de där 4 kg som jag lagt på mig sen i somras. Och som den vegetarian jag är, så har jag väl inget emot att käka mer grönsaker... däremot kommer jag att sakna brödet. ;)
Men ni andra - låt er väl smaka!

Nåväl... jag har kaffe som väntar på att bli uppdrucket, och sen väntar duschen.
På återseende senare under dagen, folks! Och håll tummarna för den starkaste demokratiske kandidaten.